Är hemkommen från en Close-Up kryssning, av sällan skådat slag.

I glaset jag höll i handen, fanns ett överflöd av Fireball & Sprite. Av någon konstig anledning aldrig riktigt tomt.

  Mmm...kanelwhiskey och sprite. Halsbränna? JA! värt det? JAPP!

Tror bestämt att de närmast kommande 14 dagarna kommer att bjuda på rapar med kaneldoft. Kan lätt bli så när intaget blivit en del.

Mannen med Skägg hamrade på trummorna i F.K.U och de gjorde ett lysande arbete hela gänget. Stolt stod jag nästan längst fram med fyra magra fingrar i luften.

När klockan ramlade på framåt 01, sparkade jag ut partyfolket ur hytten. Tanten längtade mer efter pyjamas och sova, än barhäng och metal.

Vid 10-tiden klev jag och Skägget upp, tog ett par koppar kaffe och inväntade att-bli-människa stadiet skulle infinna sig. Ganska snart såg jag mig själv gå till baren och beställa. Vad? Fireball & Sprite igen, minsann. Kittlade dödsskönt i kistan.

Såg bandet Skitarg och Vader, båda svinbra och proffsiga.

Skitarg med sina clownplyten och ponytail rev även av guldlåten "bryta nacken av din häst", som fick publiken att haka på. De är skönt galna=)

Måste ändå säga att jag blev mest imponerad av Vader. Killarna är sjukt proffsiga och ljudet var klockrent. De har 200 gigs per år, vilket ger en ganska klar bild om hur samspelta de är.

Sprang bort till cafét för att införskaffa mig en macka, då mat i magen är en bra idé. Där fann jag ett något intressant erbjudande...

Något billigt och smaklöst erbjudande, men kanske var det någon som nappade?

En smörgås senare, toppades systemet med ytterligare ett par Fireball och sedan kaffe innan vi plötsligt var framme och det var dags att åka hem. Det lastades instrument och merch, rattades mot Uppsala och innan vi visste ordet av var vi framme.

Möttes av en Lillsessa som bjöd på chokladbollskaka och underhållning i form utav dans.

Nu har kroppen fått på sig en Onepiece, magen lite mat och armarna har fått kramat ett tonårstroll och en sessa.

På båten var tanten 20 igen. Nu känner jag mig plötsligt närmare 50.

Tänk, så det kan bli.

Idag har jag gjort något jag aldrig har gjort förut och som jag aldrig skulle kunnat tänkas göra. Trodde jag.

Jag har suttit nakenmodell hos en konstnär.

Sjukt nervös var jag inför det. Målade upp ett hundratals olika tänkbara scenarion i huvudet.

Jag släpper jordens äggfis och studions väggar kläs av min avföringsdoft, var ett scenario. Att konstnären ifråga ser mig och viker sig på golvet av skratt, var en annan. En tredje, att konstnären skulle attackera mig, stycka mig i små förpackningar & sälja mig till högstbjudande på Vaksala torg.

Kärleken i skägg fick skjutsa mig dit. Han ser ut lite som en Hell Angels medlem och hade isåfall adressen om ifall att jag skulle styckas upp. Ja, så han hade kunnat rädda mig alltså.

Iallafall.

Jag kom dit och mötte jordens varmaste människa, som bjöd mig och maken på kaffe och mackor. Vi pratade en stund innan maken drog iväg och vi skulle börja jobba.

Jag hade hela tiden full kontroll och hade inte behövt ta av mig ett endaste plagg om jag inte hade velat. Fick full frihet att säga ifrån, pausa och sitta i de poser som kändes bekvämast för mig.

Det var naket och avskalat. Fanns inte ett döljande plagg att gömma sig bakom. Inga murar att gömma sig bakom för att slippa visa sitt sanna jag. Bara ett "här är jag. Hej."

I två timmar jobbade vi och jag var hela tiden helt avslappnad till tonerna av klassisk 1600-talsmusik. Konstnären skissade av mig för att sedan ha material att jobba utifrån och när vi var klara, fick jag tre singerade skisser att ta med hem.

När jag stod där och tittade på skisserna utav min nakna kropp fick jag känslan av revansch. Känslan av att jag med dessa tog tillbaka min kropp.

Min sneda rygg som jag så länge skämts för och som under skoltiden var något jag mobbades för. Jag återtog den. Tog den till mig och älskar den.

Jag har lite för benig kropp, spinkiga armar, lite småvalkar och ett ärr efter kejsarsnitt. Jag har en sned rygg och platta fötter. Jag älskar varje liten del utav mig. För det är det som är jag och ingen annan.

Hej kropp, välkommen tillbaka!

Det är grav mättma som sker här hemma just nu.

Köttsoppa, vitlöksbröd, våfflor, grädde och sylt kan göra det mot systemet.

Ja.

Ni hörde rätt.

Vi åt soppa och våfflor på en MÅNDAG.

Svensson vänder sig i graven. Hur kunde dom?!

Det händer liksom inte så mycket här i skogen. Då får man äventyra till det lite så gott man kan.

Det var dessutom burksoppa, färdigt vitlöksbröd och våffelmix. Graden av äventyrligheter kommer att darra i grantopparna i flera dagar efter detta.

Men jag vispade faktiskt grädden själv. Eller..ja, med elvisp. Fast det stänkte!

Mjo. Iallafall.

Mättman var det ja.

Total.

Adeles originalversion må vara helt fantastiskt på alla sätt och vis.

Men min favorit är ändå versionen som sjungs utav Jorge & Alexa Narvaez.

Samspelet mellan denna pappa och hans fantastiska dotter. Kärleken som skiner igenom dataskärmen och får mammatarmen i mig att totalt krackelera.

Jag älskar detta.

Höj volymen och njut!

 Vi stannar till vid hennes skola. I sista minuten som vanligt.

43 gånger fick jag tjata upp henne. 3 gånger fick jag säga nej till sommarklänning & bara ben i skolan. 5 gånger tjatade jag om att hon skulle äta frukost. 2 gånger, att hon skulle sänka ljudet på teven. Samma sekund som vi skulle åka, var det mitt fel att tjocktröjan glömdes kvar på skolan i fredags. Gömde mitt rufs under en mössa i hopp om att inte möta nån förälder idag.

När jag stannar bilen utanför hennes skola med tröttögon och orden: - Skynda dig, det ringer in om 1 minut!

Då lägger hon sin hand på min. Ser på mig med sina blå.

- Du är den bästa mamman.

Sekunden efter smälls dörren igen och jag följer hennes ryggtavla och det blonda rufset till hår när hon springer över skolgården.

Tack!

55 stycken.

När höstmorgonens kyla letar sig innanför pyjamasen och tröttheten är ett faktum denna måndag rabblar jag upp orden likt ett mantra.

55 dagar kvar.

När föräldralappar ska skrivas, gympapåsar glöms bort och stinker i hallen, matteläxor ska göras och när tjocktröjan behövs.

55 dagar kvar.

Om exakt 55 dagar sätter vi oss på ett plan ner till ett soligt Tenneriffa.

Med sommarkläder i resväskan ska jag spendera 14 dagar med familjen, långt bort från höstrusk och tidiga mornar. Då byter jag huttrande mornar över sölig kaffekopp och diskberg, till soliga sovmornar med kaffet vid poolkanten.

Ah. Plötsligt smakar morgonkaffet lite godare.

55 dagar.

- MAAAMMAA!!! Max säger att jag inte får låna sladden till bandaren när jag ska duscha! säg åt honom, mamma!

- Nä, för du kommer bara blöta ner den!

- Näeee!

- Joho!

- Maaaammaaaa....

- Max..*andas, andas* tror du att syrran kan få låna sladden OM hon lovar att inte blöta ner den?

- ........*mummel mummel*

- MAMMA, han sa nej iallafall! han sa att han skiter i vad du säger!

- Det sa jag väl för fan inte alls!

- Nova..MÅSTE man lyssna på musik när man duschar då?

- Aa, det måste jag! jag ska ööövaaa. Mamma, säg åt honom!

- Max...snälla...hon kan väl få låna den?

- Fine....*mummel mummel*

Så stereon släppas in i badrummet. Abbas Mamma Mia slås igång därinne. Två sekunder senare hör jag japansk mangamusik höjas från sonens dator. Mamma Mia lite högre. Manga lite till. Blandningen smått tålamodskrävande i en enrumslägenhet. Mamma Mia-låten går på repeat. Om och om igen. Sonens brusande datahögtalare får mangamusiken att dista en smula.

Jag stänger badrumsdörren.

- Vad GÖR DU?!

- Eh, stänger dörren. Har hört samma låt om och om igen 12 gånger nu. Tänkte se på teve liksom.

- Meh, schysst DU är då!

(Inte svara nåt spydigt, inte svara nåt spydigt. Bara stänga dörren och låtsas som om jag inte hört nåt....)

- Älskade son...?

-...........*mangamusikspoppar*

- Maaax?

-............*mangamusikspoppar*

- MAAAAX!!!

- VA ÄRE?!

- Kan du vara snäll och sänka ljudet eller ta hörlurar?

- Varför då?

- Eh, vill se på teve tack.

- Kejrå.....*avgrundssuckarnas avgrundssuck*

JAG. ÄLSKAR. MINA. BARN.

På riktigt.

Lovar.