Jag vaknar.

Fumlar, snubblar, famlar i mörkret.

Dränerad.

Varenda cell i min kropp skriker efter mer sömn. Ändå låter jag kaffetarmen höras & följer trägolvens iskalla fasad till kaffebryggaren. Låter morgonrutinerna rulla på.

På golvets lilaklädda matta ligger han. Njutningsfull & avslappnad. Lockar till fingrar i päls, besvarar med kurr.

Energidepå ett.

Skivar apelsin, kokar gröt & ägg, smörar mackor, tjatar upp med mammamun, diskar upp, ställer undan smör, tjatar, ruskar & tjatar igen. På de trötta två som testar morgonmammans darrande tålamod. Skalar ägg och byter från pyjamas till kläder. Sockrar gröten & tar på strumpor. Ser på klockan och ryter med morgontruten att DET VA VÄL FAN DÅ! KLIV UPP! två påklädda hasbarn gäspar över frukostmacka & apelsinskivor. Tröttmamman gnuggar sina påsbeklädda sömnögon och slevar in gröt som blaskar mjölk på bordsskivan.

Tio minuter senare rullar en kylig bil hemifrån. Möter morgonsolens filt över ängarna, medan ett Tonårstroll och en sessa dividerar om vems tur det är att chefa över bilstereon. Tröttmamman med händerna på ratten, tar över. Slår på radio. Höjer volymen. Slurpar kaffe i en plastmugg med text Bacardi på.

Dräneringen ses öppen. Tömmer mammadepåerna på energi. Gör henne blind för morgonljuset. Lägger fokus på irritationen över bondens val av morgontrafik, som skapar ett radband av morgontrötta chaufförer.

Hinner inte hälsa dottern en fin dag, då hon lagt fokus på kompisen på andra sidan skolgården. Hon med nya snygga skolväskan. Ett halvt hejdå och mamman ser en dotterrygg med dansande hår rusa bort mot skolan.

Radioskvalet, det fel valet byts mot en cdskiva. Kingcrows melodier leder morgonbilen över kringelikrokvägarna. Mot skola nummer två. Mammamunnen gäspar, Tonårstrollet snarkar.

Stannar utanför gymnasieskolans port. Lägger handen på en sovande axel, tillhörande tonåringens kropp. Han sträcker sin långa kropp, med händerna mot innertaket på bilen. Rufsfrisyren täcks med favoritkepsen. Mamman ser på honom och inser.

Att han är energidepå två.

Mammamunnen ler. Tar sig tid att låta honom vakna, bläddra fram den rätta låten på mobilen, kolla schemat, berätta när han slutar & vilka ämnen som gäller idag. Mammahanden ses vila på hans axel när hon önskar honom en fin dag. Ser på honom när han lämnar bilen & låter tonårsfötterna ta honom in på skolan.

Rullar vidare. Passerar 30-skyltar och lövbeklädda diken. Möter vit bil, gul bil, blå bil. Ser busshållplatsen, stannar. Låter ena handen greppa plastmuggen och ser solen. Andas med magen.

Energidepå tre.

Försöker stänga energidepåerna. Så att den inte flyr. Dräneras. Samtidigt ramlar måstesaker in på att-göra listan. Fylls på. Den mentala stoppskylten sätts upp.

Bara vara.

Energidepå fyra.

Loading...

Ett våffelhjärn, våffelsmet, en stereo och jordens vackraste dotter.

  - Äre klart nu? nu? nu? nu? men, nurå?

Till tonerna av höftviftslockande tugummipopp, var det dottern som var kung, eh..drottning över våffelhjärnet. Träning i tålamod kan man kalla det också.

  - Får jag börja äta nu? nu? nu? nu? men nurå?!

Vi stekte amerikanska våfflor som var så fluffiga att om de varit en bäddmadrass hade självaste kungen legat blåblodigt. Tackålov var inte våfflorna tillräckligt stora och kungen gjorde något annat blåblodigt i Hufvudstaden, typ stavade.

På finaste gratistidningen stektes dom, våfflorna. Våffelhjärnet gigantum 2000, var hjärnet som gjorde grovjobbet. En hel våffla i taget. Liksom, wow på det.

Efter 5:e eller 6:e våfflan började dottern lessna och övergick till att stå för underhållningen, genom dans, klapp och sång.

  Mums!

När disken skulle tas om hand om, drabbades min dotter av plötslig ben & armvärk. Hon var genast tvungen att inta soffan där hon proklamerade att hon väldigt gärna hade hjälpt till men:

- Jag blev supertrött av dans och våffelsmet, mamma. Jag måste vila lite om jag ska orka äta.

När glassen plockades fram och disken stod diskad, kom hon rusande igen.

- Var inte du väldigt trött?

- Jo, förut ja. Men nu har jag ju vilat och mår bra igen.

Ja, såklart. Att jag inte tänkte på det.

Våfflorna smakade mums och jag tackade dottern för hjälpen.

- Det är väl jag som ska tacka för hjälpen? jag gjorde ju nästan allt!

Min dotter. Den finkänsligt blygsamma i familjen.

Plingelingepling!

Vaknade till larmet och dagen-efter dofterna som låg likt en dimma i vårt hotellrum. Utsläppta på bete, utav en mycket frikostig och snarkande make. Slog av larmet och låg & funderade på hur och när mannen med Skägg kom indråsande, då jag själv varken hört eller märkt någonting på hela natten.

Plötsligt vaknade kaffetarmen till liv och inom loppet av två sekunder var jag halvvägs ut från vårt hotellrum. I dörröppningen dividerade jag snabbt med mig själv över om jag skulle klä på mig först eller ej, men kaffetarmen krävde uppmärksamheten och det fick bli pyjamasklätt och rufsfrisyr vid frukostbordet.

Det var jag och ett par gäspande hotellgäster vid frukosten. Att kalla frukosten dignande är väl att ta i, men det fanns åtminstone yoghurt, flingor, frukt, bröd, pålägg, juice och KAFFE. Eller, mja...brunt kaffedoftande vatten snarare. Falsk marknadsföring kallar jag det.

Pausade frukostintaget och brunvattensörplandet, med att gå och väcka ett gäng dagen-efter gubbar så att även dom skulle få chansen att äta något. Då passade jag även på att klä på mig och kasta en blick i spegeln. Ojdå. Nämen hejsan påsöga!

Efter utfodring och Resorbintag där dagen-efter-feelingen var som starkast, slappade vi ett tag på självmordshotell...eh, Hotell Jörgensen. Jag och maken drack 5-6 koppar brunt kaffevatten, vilket är 2-3 koppar riktigt kaffe enligt vår standard.

Vi stod utanför hotellet i solen för en förmiddagscigg när en pundare kom förbi. Han stannade till vid oss och även om han på grund utav sitt missbruk svamlade en jäkla massa, armarna for till höger & vänster och benen gick i trappor, så var han rolig och jäkligt trevlig. Han berättade att han gillade metal, att han en gång haft tuppkam som jag, att han kom från USA eller Kanada och att det runt hörnet fanns ett ställe som var öppet dygnet runt.

Vi bjöd snubben på en cigg och såg honom sen gå i trappor längs gatan i sina vinterstövlar, sina smutsiga jeans och sin gröna huvjacka. Alla människor han mötte längs vägen vägrade ge honom ens en blick. Sånt gör ont i hjärtat att se. Att en människa slutar ses som en människa, pågrund utav att den personen är i ett missbruk.

Efter ett par timmars slappande tog vi oss ner på stan och till Ströget. Vi kollade in folk och gränder, käkade lite burgare på Burger King och strosade sedan ner till Irish River.

    Lyckan total när stället serverade rödvin!

  Mannen med magiska gitarrfingrar läppjar på finöl.

  Trumguden med latinoblod gillade också läppjandet på finöl. Arriiba, tjoade han och läppjade.

  Gentlemannen med keyboardfingrar ville läppja dubbelt och se så glad han blev när han fick göra det. Han ville nog tjoa Arriiba, men likt den gentlemannen han är fingrade han försiktigt på drinkpinnen och fnittrade vackert. Fast på ett mycket hårdroxigt sätt, såklart.

  Älsklingen med skägg ville inte alls läppja på någonting. Utom möjligtvis varmt kaffe. Ja, tills dess att han tog en whiskey. Då fnittrade han och keyboardisten ikapp. Lite tufft sådär.

På stället saknades bandets basist med flickvän. De turistade likt två turturduvor på museum och drack varm choklad på mysställen. Inte så himlans lätt att få det hårdroxigt, men gulligt iaf.

Vi mötte upp turturduvorna och promenerade i samlad trupp till the Rock, för helgens första festivaldag av Denmark Rock Festival. Med mig hade jag köpt en flaska rött vin, att ställa i backstage baren. Gulligaste personalen tog hand om den & serverade mig var gång jag gick dit. Hur många svenska barer kan man göra så på?!

  Golvet framför scenen inne på the Rock.

Vi var ganska tidiga och passade på att kramas med Lars från Manticora (som anordnade Festivalen) och hans ursöta fru Frederike. Nedanför backstageområdet höll banden på att soundchecka och det var ett evigt spring med instrument till höger & vänster.

  trum,trum,trum och plink,plink,plink i en evighet för att få till det perfekta soundet. Själv stod jag på backstagebalkongen och läppjade på rödvinen. Lite tufft, sådär.

 Så blev det kväller och banden började spela. Efter att ha druckit, eh..läppjat lite, eh..en del vin kom jag på att lite foton på band kan vara bra.

Sagt och gjort.

Urban Primate

            Helt okej band, som rent tekniskt var rätt hyffsade. Publikantalet var inte så stort och låtarna var väl, sådär.

Persefone

          Lite bättre band teknikmässigt med lite roligare liveframträdande. Helt okej+ får jag väl säga här. Erkänner att jag faktiskt fotdiggade och huvudskakade lite mellan varven.

Så tog tanten paus för vindrickande och häng i backstagebar. Vimlade skulle man väl kunna kalla det, även om det mest blev "tjoho, party!". Eller, det där lät ju jäkligt tufft och hårdrock. Tjoho, party lät det absolut inte. Mer åt growl, yeah, fuck och blod. Typ. Slänger in en trippel sexor för att förstärka hårdrockskänslan ytterligare.

Divided Multitude

        Riktigt duktiga musiker och jag tyckte de var ganska bra faktiskt. Något jag tyckte var lite kul, var det faktum att sångaren konstant ställde sig med ryggen mot publik och gjorde dramatiska arm och kropprörelser med kroppen mot trummisen.

Typ såhär:

Så här:

Och såhär:

  Jag räknade inte alla gånger detta dramatiska utspel utfördes. Slutade räkna och se på dom efter 10:e, 11:e gången. Synd på ett bra band, när fokus läggs på fel sak kan jag tycka.

Efter ett par (tre? fyra?) glas vin till och makens jägersiffra stigit i ordningen, kände både han och jag att vi var klara med the Rocks för denna kväll. Vi hade varit igång från hotellet sen 11:30 och började känna oss ganska möra och smått vingelfotade.

Tyvärr innebär detta att vi missade Manticoras gig (och foton från detta), men en säng och nattkäk lockade för mycket för att kunna motstås.

Efter resorb, huvudvärkstablett och avsminkning var det fantastiskt skönt att somna bredvid mannen i mitt liv.

Slut på dag två i Köpenhamn.

O, mej ged.

Meningen beskriver ganska väl Måndagskänslan efter en helg i Köpenhamn.

Torsdagen då.

Efter tokstäd, stressdusch och sista minuten-packning, packade vi taxin full med väskor & instrument och drog till Arlanda. Där mötte vi upp en trummis & en keyboardist innan specialbagaget skulle checkas in. I samlad trupp tog vi oss igenom pipmaskiner och vidare till närmaste väntarhak inför flygavgång. Helgens första glas vin intogs och jag slappnade av. Denmark here we come!

  Bilden ej tagen på flygplatsen, men glaset vin såg ungefär ut på detta sätt.

Ett par timmar senare slängde vi av oss väskor & instrument på Hotel Jörgensen där vi skulle bo. Detta hotell visade sig vara samma hotell där en självmordsbombare sprängt sig själv av misstag inne i badrummet för ett år sen ungefär. Man kan säga att hans planerade uppdrag gick sådär och jag hoppas verkligen städpersonalen fick OB-tillägg för städandet av det badrummet. Det närmaste sprängningar vi kom denna helg på hotellet var väl risken för trasiga toaletter från dagen-efter trasiga hårdrockare. Huruvida detta skedde, förtäller inte historien.

Nåväl.

Vi lämnade hotellet och promenerade ner på stan och stället the Rock, där helgens Denmark Rock Festival skulle gå av stapeln.

Lugnt och försiktigt påbörjades Torsdagskvällen med småsnack och kramkalas mellan make och folk på the Rock. I barerna serverades inte rödvin. Smått putt tog jag in ett glas cola istället, då jag vägrar dricka någonting annat.

Plötsligt såg herrarna i makens band att Jägermeistershots kostade 10 DKKr. Att det drickat som gällde var Jägerbombs.

  Bandmedlemmar pre Jäger.

  THE Jäger.

    Män efter Jägerhimlen. O, mej ged...

Männen var tjo-på-sig-glada, medan jag drack cola och sprang på toaletten. Efter ett gäng timmar av att i nyktert tillstånd se glada män med antingen en Jägerbomb, eller en Jägershot i näven lessnade jag på inpyrda rökrum och skrålande högtalare. Ville hellre byta om till pyjamas på självmordshotellet..eh, Hotel Jörgensen. Att jag dessutom varit vaken sen 05:30, kan ju ha haft något med saken att göra.

Sagt och gjort.

Eftersom skitiga hårdrockare egentligen är fantastiska genlemän med mysfarbrorsgener, fick jag sällskap hem av keyboardisten som också längtade till ett hotellrum.

Vi småpratspromenerade oss förbi partyfolket som feströkte utanför restauranger och utehak.

Stannade till på 7-eleven och köpte torr fisljummen pepperonipizza, choklad och iskall cola.

Sade godnatt till en keyboardist och spenderade den sista torsdagstimmen, iklädd pyjamas och bläddrandes mellan hotelltevens ointressanta tv-inslag.

Köpenhamn dag ett avklarad.

Gårdagens kanelbulleincident räddades av min älskade svärmor, vilket gjorde att min dotter med ett leende från öra till öra njöt av bullfrukost innan skolan.

Moderns rykte räddat och livet återgick till det vanliga.

Imorgon kväll går resan till Köpenhamn dit jag & Kärleken med skägg ska åka, då han tänkt leka lite rockstjärna på Denmark Rock Festival. Sade jag att det var barnfritt? sade jag att vi kommer att bo centralt i Köpenhamn med gångavstånd till stan?

Prisad vare hotellfrukostar, middag på restaurang och måhända lite lattjo i sänghalmen. Vi kan väl hålla en tumme på det iallafall? det där med lattjot alltså. Är liksom lite tunnsått av den varan här hemma och risken är nästan stor att tanten dammar igen. Växer ihop en våning ner. Slutar kanske med att hon ser ut som en könlös barbiedocka till slut. Så ska vi inte ha det.

Tror ni tanten har packat? tror ni hon noga & väl har planerat sin garderob, rakat sina ben, plockat sina ögonbryn och langat i något syndigt att förföra en make med?

HAHAHAHAHA

Nä.

Tanten är tidsoptimist och gör som hon brukar. Hivar i för mycket kläder, stressar i duschen, skär sig på benet & struntar i ögonbrynen. Har inte köpt sig något syndigt att förföra med. Tänker att det där syndiga ändå ska åka av och därför inte behöver det. Har därmed sparat närmare tusenlappen och klurar på vad hon ska göra för dom pengarna. Typ.

O, well.

Nu, vika tvätt & äta Premiums Frensch Nougat. Dö en smula av smaken och av mängderna tvätt. Sova sen.

Godnatt!

• Jag har storstädat.
• Lagat lyxig middag bestående av ängamatsoppa, våfflor, grädde och glass.
• Tvättat tre maskiner tvätt och lagt undan all ren tvätt i allas byrålådor

Men.

- HAR DU INTE KÖPT KANELBULLAR?! PÅ KANELBULLENS DAG?! FY,VAD TASKIG DU ÄR!!

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig...

Det här med samvetet.

Oket som så många kvinnor världen över bär på. Som om det stämplades i röven samma sekund som förlossningsläkaren utbrister: "Det blev en flicka!"

Att aldrig känna sig riktigt tillräcklig och det tillkommande dåliga samvetet över det. Fine, du kanske klev upp i ottan, frukostfixade, skjutsade barn och städade. Men du glömde frukten som skulle vara mellanmål, har inte tvättat bort tvättberget i badrummet och på en gång är det dom saker du inte har gjort som hamnar i fokus.

Det gör mig så förbannad.

Vad är det som säger att just jag ska vara perfekt? vad är perfekt? varför ramlar jag in i gamla spår som okejar att jag slår ner på mig själv så fort jag har missat något, inte gjort det där och kommit ihåg allt? för vem i helvete tackar mig för att jag kommer ihåg allt? vem fan kommer ihåg precis allt utan att rusa in i cementväggen med pannan före? vem?

I huvudet slår jag mig ner bredvid mig själv. Skakar om mig själv och ber mig slappna av. Herregud, människa. Slappna av!

Jag är tillräcklig och det räcker hela vägen. Oavsett om jag serverar köptasköttbullar eller glömmer gummistövlarna. Oavsett om jag inte duschat eller släpper av mina barn fem minuter försent på morgonen. Mina barn blir inte lyckligare för att hemmet är i perfekt skick eller att jag odlar alla mina grönsaker själv.

De blir lyckligare när jag har härvaro.

När jag är här och nu med dom. När jag lyssnar på tv-spelsvärldar jag egentligen inte förstår mig på, för att den som berättar dom är min son. När jag ser på dansen till Justin Bieberlåten som spelas för tusende gången trots att jag avskyr grabben. För att den som dansar är min dotter. När jag älskar med min man trots att jag inte rakat och doftar timotej. För att min man vill ha mig ändå. Tycker att jag är vacker ändå. Då finns inga dammråttor och fruktglömmandet är sedan länge borta. Då är det skitisamma att jag steker köptaskötbullar, för det ger mig tiden här och nu när den behövs. Då kan jag hänge hela mig till den jag älskar, oavsett med eller utan hår. Oavsett len eller torr hud. Här & nu.

Om min dotter har givits stämpeln av dåligt samvete vid sin födsel vet jag inte än.

Men jag kan lova att jag ska ge mig den på att den inte visar sig sen. Att den kanske kan tatueras över med ordet tillräcklig. Det enda sättet jag kan se, är att jag själv släpper mina bojjor om mig själv och tillåter mig själv att räcka.

Att det räcker.

Det räcker nu!

Sitter i bilen, påväg till sessans skola.

Ur bilstereons högtalare ljuder tonerna från Melissa Horns nya skiva och låten Under löven. Hennes spröda stämma och djupa texter förstärker höstfärgerna utanför bilfönstret. Flera gånger vill jag stanna bilen, kliva ur och uppleva hösten.

Sessan pratar. Frågar om jag har gjort något sådär riktigt pinsamt nångång. Som vuxen.

Jag funderar en smula och säger att jag inte tror det. Att det är en fördel med att bli äldre. Man bryr sig inte riktigt längre om vad nån annan tycker.

Hon hummar till svar och fingrar över knapparna på sin kofta. Som om det tål att funderas på.

Så är vi framme vid skolan. Hon tvekar en smula innan hon lutar sig fram för att kramas. Som om hon funderade på pinsamheten i om någon såg att vi kramades, men beslutade att hon inte brydde sig. Doften från hennes hår letar sig in i näsborrarna på mig. Vi önskar varann en fin dag och säger hejdå.

På vägen hem från sessans skola höjer jag volymen på stereon och låter Melissas sång gå på repeat. Möter morgontrafiken på väg till arbeten in mot stan. Ser höstens färger återigen. Känner ett behov växa inom mig.

Stannar vid brevlådan. Kliver ur. Öppnar det gnissliga locket på brevlådan och tar ut morgontidningen. Ser löven och känner behovet återigen.

Morgontidningen hamnar på passagerarstolen i bilen. Jag stänger dörren. Fyra steg bort från bilen och behovet blir uppmärksammat.

Med fötterna nerkörda i lövens prassel står jag.

Känner vinden leka sig runt mig. Doften av jord slår mig. Jag tar min ena fot och sparkar till så att löven yr. Skrattar till. Jag och löven. Jag bland löven.

Bonden puttrar förbi på sin traktor och jag ser honom förvånat lyfta sin hand till en hälsning. Som om han klurade på om jag blivit skvatt galen.

Jag vinkar glatt tillbaka. Känslan av att jag skiter fullständigt i vad bonden ska tro, gör att jag avslutar vinket med att sparka till löven en gång till.

En sista blick ut över höstlandskapet innan jag lyckligt kliver in i bilen igen. Den letar sig över grusvägen till garageporten och mina kinder känns rosiga av höstvindens kyss.