När vi var små var det krig.

Alltid ivägen, alltid ett tjuvnyp eller "DET VA HON, INTE JAG!"

Jag var mittimellan. Både liten och stor.

Både den som var den jobbiga, men också den som tyckte att hon den där yngsta "SKULLE FAN UT UR MITT RUM!"

Så går tiden.

Man växer upp. Både de stora och tillåmed hon den där minsta pluttan. Man möts som vuxna trots att de stora är de större & den minsta lilla pluttan alltid kommer att vara minsting.

Och relationen ändras.

Mina systrar. Mina älskade underbara systrar.

Jag älskar er så otroligt mycket.

Tack för att ni finns!

Jag är ingen perfekt morsa.

Jag missar tandläkartider, eller dyker upp i sista minuten med andan i halsen. Jag glömmer läsa veckobrev & att sätta upp dom på anslagstavlan & att fylla i almanackan om vad som händer i veckan. Missar ibland att skicka med frukt, eller lämnar in påskrivna lappar någon dag försent. Jag är inte så mycket för att pyssla och har nog aldrig gjort egen trolldeg när barnen var små. Jag drar mig för att vara klassförälder, då jag känner att det mest är en tävling i vem som gör mest & vems barn som är mest lyckade. "Duktiga". Jag har en benägenhet att curla mina barn. Skjutsar och hämtar. Fixar frukost & väcker. Inte det bästa och något jag försöker jobba med.

Men.

När ens dotter kryper upp i famnen och vi ger & tar av varandras kärlek. När hon uttalar orden "-Älskar dig. Du är världens bästa mamma". När ens långa rangliga Tonåring varje morgon innan han kliver ur bilen vid skolan, önskar mig en bra dag och varje kväll när vi säger godnatt, uttalar orden "älskar dig". När båda barnen vänder sig till mig (eller min man) när de undrar, berättar eller småpratar om något oavsett ämne.

Då vet man att man är på rätt väg. Att man är bra.

Då inser jag hur förbannat oviktigt det är huruvida jag är klassförälder eller glömmer fylla i en lapp till skolan. Det är skitisamma att jag aldrig gjort egen trolldeg eller att vi åt fiskpinnar till middag i Tisdags.

Det viktigaste för mig är att mina barn ALDRIG ska tvivla på min kärlek & att jag finns där. Att dom ALLTID ska kunna plocka upp luren och veta att jag kommer, oavsett vad det gäller, vad klockan är eller vart dom befinner sig. Oavsett hur gamla dom är, så kommer dom alltid att vara mina barn och jag skulle aldrig vända dom ryggen.

Aldrig.

Okej.

Skrythörna här nu då.

För 8 dagar sedan slutade jag röka. Vaknade på morgonen med förkylningshosta från helvetet och såg mig själv utifrån greppa ciggen & var på väg att tända en, trots att jag knappt hade någon andning kvar.

Blev på riktigt förbannad på mig själv. Vad i helvete håller jag på med? vem är det som bestämmer här? jag eller ciggen?

Det är helt galet när jag tänker på det.

Jag tog mig förbi förlusten av ett barn, fick ut mig själv & 11 personer levande ur ett brinnande hus mitt i smällkalla vintern. Har tatuerat mig 6 gånger trots spruträdsla, har psykiskt överlevt mobbing & våldtäkt.

Ändå har jag tillåtit ett gäng giftpinnar styra mitt liv.

Aldrig mer. Inte en jävla chans.

Jag gjorde slut med dom utan vare sig tårar eller violinmelodier. Inte ens en änglakör i fjärran. Bara jag som vägrade vara slav under något så dumt som cigaretter längre.

Jag kan ju inte påstå att det är en walk in the park hela tiden. Klart som fan att abstinensen kliver över mig. Irritationen ska vi inte tala om. Över fisiga småsaker.

"Meh, vaihelvetesjävla faandå vad burklocket ska sitta hårt. Allvarligt, har nån jävel limmat fast locket eller?!"

"Men kliv UPP NÅNGÅNG DÅ! ska jag behöva väcka 2899 gånger varenda morgon?"

"Måste det vara såhär kallt?! åh, vad jag haatar att frysa! jag blir galen! cocoonar! rymmer! GAH!"

Ja, lite så.

Eller så muttrar jag. Väldigt mycket. Med bekymmersrynkan fastlimmad i pannan konstant. Mutter, mutter och fan och jävlar.

Och tröttheten. Jag kan sova hur mycket som helst.

Fast ändå.

Jag VÄGRAR ge upp. Vet att jag måste ta mig igenom detta för att kroppen jobbar på att läka sig själv just nu. Att hjärnan fattar nada, eftersom den är van att få sig en giftpinne såfort irritationen kommer. Lite dövning och falsk terapi. Helt plötsligt beter jag mig tvärtom. Tillåter irritationen spöka på och vägrar ge med mig när det kommer till förgiftningen.

Så, japp.

Äntligen. Äntligen känns beslutet rätt till 110%.

Jag tar ett djupt andetag, känner dofter på ett helt nytt sätt och sträcker på mig lite extra.

Jag är rökbefriad.

HURRA FÖR MIG!

Vi hade sett på teve att IKEA serverade Julbord.

Med jullängtan i kombination med oviljan att laga mat, packade vi in ungarna i moshbilen & körde till IKEA.

Väl där möttes vi av ett magert rangligt bord bestående av Julmat som såg ut att ha blivit våldtaget av självaste Jultomten och sedan besudlats av en barnkalasmaffia. Grisiga dukar och torra hudflagor som från början antagligen hade varit laxskivor. Med snoriga IKEAgäster som grisade sina snorfingrar i rödbetssalladens sista spår.

För 199 kronor per person skulle vi få äran att äta detta. 199 spänn gånger fyra personer.

Ja, om man inte hade IKEAfamily kort. Då hamnade prislappen på 99.

För smulade ägghalvor, torra revbensspjäll och ett våldfört träbord med fläckig duk.

Är detta bordet som självaste matTina serverar på julafton?

stackars familj.

Näe, så jävla desperata är vi inte efter julmat.

Så vi råkade istället få soppatorsk på Max istället. Där den blonda kassörskan frågade vad jag ville ha för smak på vaniljglassen (!). Där de tycktes ha fått leta upp en ko på andra sidan stan, slakta den med en slö smörkniv och sedan tillagat den över öppen eld innan vi fick vår mat. Med tanke på väntetiden. Som resulterade i en Friscoburgare för lite och "vi ber så hemskt mycket om ursäkt".

Men det kostade familjen 379 kronor allt som allt.

Då får man ta lite svinn.

Mobbing.

En energifrätande & själadödande pest som så många genomlider varje dag.

Det involverar ALLA.

Och att se denna film med Jonah.

Hjärtat värker och det svarta hål som fanns när man själv var drabbad darrar i minnet.

Se den här filmen & dela den.

Jonahs mod är värt att belysa.

Kärlek!

Det är du som förlorar på ointresset.
Som endast ringer, när det är något du tror förväntas av dig.

Det fanns en tid då jag bar på så mycket ilska & besvikelse över detta.
Då sömnen blev lidande av grubblandet.

Då jag letade orsaker och fel hos mig själv.

Men så en dag insåg jag.

Jag slösade fel energi på fel saker.
Lät dålig energi äta upp mig innifrån
& ta med allt positivt skimmer framför mig.

Insåg att förloraren i detta spel är du.

Så jag släppte dig.

Mentalt klippte jag det band som ändå aldrig funnits.
Valde att se dig som en del, men utan det känslomässiga band
det är "tänkt" att vi ska ha.

(som alla andra har)

Vi pratar väder & vind, jag svarar på de rutinmässigt & intresselösa
frågor du ställer. Ger dig alltid chansen att veta mer, ställa fler frågor.

Men de kommer aldrig...

Det är okej för mig nu.

Jag hoppas innerligt att du är lycklig.

Jag hoppas innerligt att du gör saker som får din själ att dansa och hjärtat att pulsera.

Att du lever fullt ut & lyssnar på magkänslan.

(borde inte magkänslan vara annorlunda? varför är den aldrig annorlunda)

Om inte, kan jag bara beklaga. Då har du förlorat allt.

För livet är NU och alldeles för skört för att låta chanser och tillfällen passera. Allt kan ändras inom loppet av ett andetag och då bör man ställa sig frågan vad som är viktigt i livet.

Och du...

Jag kommer alltid att älska dig.

Ja alltså.

Önskar att jag kunde säga att anledningen till min frånvaro från bloggen är något utav följande:

• Tog en sista-minuten-resa till tropikerna med tjejgänget. Helcrazy och äventyrligt!
• Mekade isär en BMW och sen plockade ihop den igen, just for the heck of it!
• Vann en miljon och köpte mig en egen Söderhavsö, där maken nu är hövding och vi säljer kokosnötsolja till bleka turister.
• Jag vaknade upp en morgon & blev turnémanager åt Mötley Crue.

Men nä.

Jag har legat däckad i förkylning och hosta. Liksom inte så mycket mer spännande än så. Det mest äventyrliga jag kastat in mig i är att jag en dag plockade i mig 2 Sinova på en & samma gång. Wohoo, adventure!

Men nu är det operation sparka förkylning åt helvete.

Så.

Jag återkommer.

Påminnelserna finns där.

Hela tiden.

Samtidigt rullar livet på.

Utvecklingssamtal och mensmage. Matinköp och kattklappar. Lövräfsande och älskog. Julmarknad och en telefon som larmar 05:30. Allt i ett svep.

Don´t get me wrong.

Jag älskar mitt liv. Älskar att leva det. Älskar min fina familj. Vännerna. Nemas problemas. Tvärtom. Guld!

Det är därför frustrationen blir så stor, när en doft eller ett annalkande datum kan få mig att kippa efter andan.

Jag står i en butik & något tjuter. Genast vaknar paniken i kroppen & pulsen vill slå hjärtat ur bröstet på mig. Detta medan jag bockar av veckans matinköp och log för två sekunder sen, när tankarna på de varma kramarna ett Skägg bjöd på. Högt och lågt.

Jag skjutsar ungarna till skolan. I bilen skrattar vi över något & plastmuggen med morgonkaffet smakar ljuvligt. Vi passerar ett hus där man eldar något & rökdoften når mina näsgångar. I tanken förs jag tillbaka till paniken i ett rökfyllt hus & bilderna radas upp, ett efter ett. Skrattet fastnar i halsen och jag sväljer kaffet i stora klunkar, medan bilen rullar vidare. Likt livet.

Så jag fokuserar på det lilla. Här och nu. Släpper iväg tankarna och vägrar låta dom ta fäste, äta upp mig.

Här och nu. Njuter av kramen från en nyduschad lillsessa, som efter tusen "ska bara" äntligen gått & lagt sig. Greppar räfsan och känner träets struktur under mina händer. Följer lövens ansamling och ljudet som ger med sig när räfsa kammar gräsmattan fri. Känner fingrar i en kattpäls och gensvaret i form utav njutningsfullt kurrande. Planerar veckans mat. Kliver upp när klockan ringer. Smakar morgonkaffet. Älskar & tar emot kärlek.

Lever.