Fredagen den 12:e Augusti lastade jag in ett Tonårstroll, en Lillsessa och en hel del packning i moshbilen och rattade den mot Tärnsjö och Östa.

Vi lastade av väskorna på Östa vandrarhem och tog oss till Ingbo källor.

Platsen omnämns redan på 1100-talet som "en liten skvalta vid en källa".

Både jag och mina barn slås av hur fantastisk skogen är.

En riktig trollskog, där man nästan förväntas se små troll dyka upp bakom träden. Här finns friskt vatten som porlar och som smakar ljuvligt. De har en gammal kvarnstuga som fram tom 1928 användes av byborna till att mala sin säd.

 (för mer info om Tärnsjö och och alla sevärdheter däromkring kika in här ).

          Tillåmed mitt Tonårstroll blev imponerad utav denna plats. 

  I skogen hittade Lillsessan smarriga blåbär som blev perfekt mellanmål!

  - Mamma, det finns väl inga björnar här va?

        Detta är även ett fantastiskt ställe att fotografera på. Tänk om man skulle köra bröllopsfoton här? lite roligare än de vanliga miljöerna, om ni frågar mig!

Ett ansikte i trädstammen! ser nästan lite spöklikt ut!

Friskt källvatten. Renare än såhär blir det inte!

Tonårstrollet blev hungrig, stackarn. Det är inte lätt att åka på äventyr med en mamma som glömt packa med matsäck åt barnen!

En nöjd mamma och hennes trollungar efter vistelsen på Ingbo källor. Vi ger platsen fem solar av fem möjliga! (eller tycker Lillsessan snarare sex solar?)

Jag åker gärna tillbaka hit fler gånger för att testa fotandet ytterligare. Nu har jag inte använt något annat att fota med än Iphone4 och appen Camera+ . Skulle jag ha en proffsigare kamera än detta, blir möjligheterna oändliga!

Ja, frågar ni mig så är det precis så det ligger till.

En Lillsessa jag kallar minispeedo, med tusen ord i sekunden och spring i benen konstant.

Ett Tonårstroll, med en bokstavskombination och världens största hjärta.

Jag älskar våra underbara ungar!

  Jag och mina underbara ungar en dag på Gröna Lund i Juli 2011.

Så, jag ber om ursäkt i förhand. De finaste kidsen bor hos mig!

Tänka sig.

Plötsligt har det gått lång tid utan att jag befunnit mig här. Har liksom inte haft orden och behovet av läkning och familjesamvaro har haft en större prioritet.

Det kom en uppförsbacke i form utav FK-bråk och tv-intervju. Detta i samband med terapisessioner och att en makes älskade mormor avled. Många orosmoln och tunga steg.

Så kom våren.

Med takdropp och fågelkvitter. Med balkongkaffe och ljumma kvällar. Leende munnar och varma hjärtan.

Följt av sommarlov för barnen. Med stolta tårar konstaterades att sonen kommit in på gymnasium. Festivaltrippar till Göteborg och Gävle. Tuppkamsklipp och barfotaspring i daggvåta gräs. Skåla i vin och grilla med vänner och familj. Kramas med dom som får hjärtat att sjunga och njuta, njuta, njuta.

Plötsligt blev det Augusti och jag konstaterar att jag mår bra igen.

Jag är redo för vad än livet vill ge mig. Tackar min lyckliga stjärna för allt fint omkring.

På ett småklyschigt vis vill jag påstå att jag mår bättre än jag har gjort på länge. Mina fötter står stadiga i marken och jag vet att jag är jäkligt bra på så många sätt.

Jag vill skriva igen.

Jag vill skriva och jag är redo.

Är du?

  I en bubbla sitter jag.

Därifrån ser jag livet passera revy, som om jag inte hängde med.

Jag ser byggjobbare köpa dagens lunch inne på City Gross. Hejar med en leende mun på kassörskan där inifrån min egen såpavärld. Min bubbla syns inte utåt. Bara när man sitter där och tittar ut. Som om den vore lite hemlig.

Där i bubblan letar sig känselspröten ut i varje por och tårarna vill inte sluta rinna. Men det är torra tårar. Hemliga tårar som hoppar på hjärtat och gör ont. På utsidan ler munnen och händerna bäddar sängen.

Om du möter mig på stan så ler jag. När du frågar hur jag mår, svarar jag med en axelryckning att det går upp och ner. För jag vill inte gotta i bubblan. Är så rädd att jag fastnar där då. Att jag aldrig ska komma ut.

Men bubblan blir iallafall mindre. Den krymper i takt med att grötighet i hjärnan och hjärtvärken sorteras. Till sommaren hoppas jag få dansa i solen. Bubbelfri.

Tills dess låtsas jag lite och försöker så gott jag kan.

Därifrån bubblan.

Jag börjar om på ny kula.

Med bloggandet som så länge var ett andningshål, men förvandlades till en slafsig massa av skrivkramp. Så jag pausade.

I samma andetag som skrivpausen bedrevs, hade jag fullt upp med att bearbeta en brand som fick mig och familjen att förlora vårt hem och vår arbetsplats sen -93. Bearbetningen är en lång process och ingenting jag är klar med på långa vägar, trots att det nästan gått 2 månader. Där börjar vi också om på nytt. Samla nya foton och minnen, helt från scratsch. Leta solljus i dimman.

Men i det skede av livet som jag är i nu, har behovet att skriva vuxit sig starkare än skrivkrampen.

Därför befinner jag mig här just nu.

För att jag har ord som behöver komma ut på en tom och ren yta. En yta jag kan behandla som ett andningshål. En hållplats där jag slår mig ner ibland och skriver.

Kanske stannar jag. Kanske pausar jag.

Men jag skriver igen.

Jag andas. Igen.