Inlägg publicerade under kategorin Familj

Av Jessika Möller - 4 september 2011 20:03


- MAAAMMAA!!! Max säger att jag inte får låna sladden till bandaren när jag ska duscha! säg åt honom, mamma!


- Nä, för du kommer bara blöta ner den!


- Näeee!


- Joho!


- Maaaammaaaa....


- Max..*andas, andas* tror du att syrran kan få låna sladden OM hon lovar att inte blöta ner den?


- ........*mummel mummel*


- MAMMA, han sa nej iallafall! han sa att han skiter i vad du säger!


- Det sa jag väl för fan inte alls!


- Nova..MÅSTE man lyssna på musik när man duschar då?


- Aa, det måste jag! jag ska ööövaaa. Mamma, säg åt honom!


- Max...snälla...hon kan väl få låna den?


- Fine....*mummel mummel*


Så stereon släppas in i badrummet. Abbas Mamma Mia slås igång därinne. Två sekunder senare hör jag japansk mangamusik höjas från sonens dator. Mamma Mia lite högre. Manga lite till. Blandningen smått tålamodskrävande i en enrumslägenhet. Mamma Mia-låten går på repeat. Om och om igen. Sonens brusande datahögtalare får mangamusiken att dista en smula.


Jag stänger badrumsdörren.


- Vad GÖR DU?!


- Eh, stänger dörren. Har hört samma låt om och om igen 12 gånger nu. Tänkte se på teve liksom.


- Meh, schysst DU är då!


(Inte svara nåt spydigt, inte svara nåt spydigt. Bara stänga dörren och låtsas som om jag inte hört nåt....)


- Älskade son...?


-...........*mangamusikspoppar*


- Maaax?


-............*mangamusikspoppar*


- MAAAAX!!!


- VA ÄRE?!


- Kan du vara snäll och sänka ljudet eller ta hörlurar?


- Varför då?


- Eh, vill se på teve tack.


- Kejrå.....*avgrundssuckarnas avgrundssuck*


JAG. ÄLSKAR. MINA. BARN.

 

På riktigt.

 

Lovar.

 

 






Av Jessika Möller - 4 september 2011 15:00


Söndag alltså.


Har utfört ett VM i plock här hemma.


Lillsessans alla små pyssel bestående av modellerabollar i en trälåda (- dom är marsvin, mamma! lådan är deras hem!), toarullar och pennor, pärlor (vart kommer de ifrån?! jag har ju slängt ett ton redan!), sångtexter om kärlek och halvritade teckningar.


Tonårstrollet med kompis har kastats ut och tvingats iväg på långpromenad, då tonåringar framför datorer har en benägenhet att få hemmet att stinka gymnastiksal och hormoner. De må vara hur charmiga och söta som helst, men jäklar vad de kan lukta illa.


Inväntar kärleken med skägg som efter att ha lekt rockstjärna en smula, mellanlandar hemma en sväng innan han drar till Stockholm för att läckra sig lite till. Förväntar mig åtminstone lite grovhångel innan jag släpper iväg honom igen.


Har dessutom gått och blivit med gymkort.


När jag rusade in på City Gross för inhandling utav äpplen och mandariner till Lillsessans kommande fruktstunder på skolan, såg jag att Womens Wellness hade öppnat nytt i samma lokal som affären. De hade dessutom premiär dagen till ära med medlemserbjudande och rundvisning. Detta är ett gym för endast tjejer, något jag personligen gillar. Slippa spännisar och åmande brudar som inte kan tänka sig att svettas osminkad.


Så, September visar sig bli månaden då tanten börjar träna. Kanske kan jag äntligen få bukt med vikten, gå upp ett par kilo och få behålla dom också. Jag hoppas verkligen det.


Vi får väl se hur det går med motivationen om ett par veckor. Den tiden då man får plötslig ledvärk, plötslig sömnbrist och man letar ursäkter till att inte "kunna" träna. Men ska inte ta ut något i förskott. Träna, tjo!


September är liksom en bra månad överhuvud taget. Skriver manus inför en tävling, skickat in ansökan för utbildning i vår och nu, gymkort. 


  Med framtidsplaner och drömmar, växer oxå inspiration & motivation


Tja, det var lite från min Söndag. Häpnadsväckande intressant, va?


Hur är er Söndag?



Av Jessika Möller - 3 september 2011 20:04

Har just sett filmen Svinalängorna, av Pernilla August.


Den handlar om Leena som med man och barn åker till Ystad, där Leenas mamma ligger för döden på ett sjukhus. I samband med resan och väl där brottas Leena med minnena från sin  svåra barndom under 70-talet, fyllt av alkohol och våld.


Filmen letade sig innanför huden på mig. Vartenda nerv satt på helspänn och känslorna visste inte vart dom skulle ta vägen. Alla fantastiska skådespelare satte sig innanför huden och vetskapen om att det finns så många barn som dagligen växer upp på samma sätt som det porträtteras i filmen, gör att den lämnar ett ännu större avtramp i mig.


Och jag tänker på mamma som hade styrkan att kasta ut min biologiska pappa, han lika trasig som Leenas pappa. Hon lämnade ett trasigt liv hos en trasig man och tog sina barn därifrån. Det är jag evigt tacksam för.


När filmen tog slut grät jag floder. Över hur bra den var. Vilket spår den lämnat hos mig och för alla de barn som har levt och som fortfarande lever i trasiga hem.


Plötsligt känns kladd på diskbänken fjuttigt oviktig.







Av Jessika Möller - 3 september 2011 13:45

 

Oviljan.


Likt en filt ligger den över mina axlar och genomsyrar mig. Kan jag inte bara få vara, dricka kopp efter kopp av nybryggt kaffe, klura på livet och eventuellt pilla naveln lite förstrött?


Lillsessans ord jagar mig. "det är såå trååkigt här", "kan vi inte åka nånstans?", "du vill ALDRIG göra något". Hon greppar min mobiltelefon och kör upp den i ansiktet på mig. Vill ta kort på mig, nära, nära. Hon ringer kompisar som inte är hemma, inte vill leka eller ska bort. Slår på Spotify och låter tonerna av unge herr Bieber genljuda högtalarna. Ropar "kolla nu mamma!", och dansar den där dansen hon har hittat på själv. Den hon visat förut och som jag har applåderat 46 gånger redan. Så mina händer applåderar en 47:e gång medan hjärnan vill skriva på den där boken.


Sången tonar ut och jag säger "toppen" och "bra jobbat" och vill återgå till skrivandet.


- Bara EN låt till. Okej?


Och klackskorna åker på och låten byts till nån annan och det är steg, steg, klapp, klapp. Min fot trampar takten och jag ler ansträngt medan hjärnan hittar texter till boken. Vill att låten och dansen ska ta slut. Vill skriva. Steg, steg, snurr och hopp. Klapp, klapp och dramatiskt slut. Jag applåderar igen. Säger att hon är jättebra och att det dramatiska var snyggt. Hon ler och säger "bara en till nu. En sista okej?" Men jag säger nej och att jag vill skriva nu.


 

Och skorna sparkas av på hallgolvet på ett argt sätt och det stampas uppför trappan på ett Lillsessavis som betyder att mamman är dum nu. Som aldrig vill se och göra något. Som bara säger nej och inga kompisar som vill leka heller. Och det är Lillsessaord som ropar uppför trappan. Arga ord. Om att mamman är lika dum som bajs. En bajsmamma!


Och  jag, bajsmamman får dåligt samvete, för vem fan vill vara en bajsig morsa?


Men bajsmorsan har ingen lust att åka på bio eller fika hos kompisar. Bajsmorsan vill skriva ner orden till boken innan de flyr och aldrig återvänder. Och bajsmorsan ropar till den arga dottern att hon bara ska skriva. Att jag måste få skriva klart innan orden försvinner.


Men är man en Lillsessa på tio, kan det vara svårt att förstå det där med skrivandet. Vad det ska vara bra för. För bajsmorsan är ju mamman. Hon som ska ordna och fixa och skjutsa och laga mat och vara mamma. Inte någon bajsig sak som bara tänker på ord hela tiden.


Och jag föreslår att när hon skrivit klart, så kan jag åka med den arga flickan till kiosken och köpa Lördagsgodis. Det kanske skulle vara gott? och flickan muttrar till svar att okejdå. Men bara om det inte tar för lång tid isåfall.


Så jag slår mig ner och plitar ner orden som börjat trängas med tidsbristen och det dåliga samvetet. Och jag saknar mannen med Skägg som leker rockstjärna i Karlstad och jag vill oxå göra det jag vill.


 

Dagens tredje kanna kaffe sparkas igång och jag skriver och skriver fel. Rättar stavfel och skriver med andan i halsen. Jobbar mig flåsande bort från bajsmammastatusen fastän stressen får orden att gömma sig i dunkla vrår.


- Är du klar snart? när ska vi åka?


Oviljan vill få mig att morra ifrån och säga sluta tjata och låt mig skriva ifred NÅNGÅNG. Men bajsmamman dränker orden i en klunk kaffe till och ropar snart när orden slutat komma. Fingrarna stannar och tanken ekar tom.


Och hon ropar på dottern att vi kan åka till kiosken nu. Greppar bilnyckeln och känner bekymmersrynkan i pannan djupna.


Och Lillsessan skuttar glada steg nerför trappan och säger att mamman inte är bajsig nu. Att hon är världens bästa.


Och mamman ler med oviljan hängande över sig.







Av Jessika Möller - 2 september 2011 06:14

Jag sitter vid datorn. Timmen är sen. Mörkret har sedan länge legat och alla sover. Utanför fönstret den vintriga kylan. Jag ser på klockan och inser att jag borde krypa ner i sängen hos familjen. Ett toabesök först bara.


Påväg in till badrummet hör jag ett konstigt tjut. Min första tanke blir att ungdomarna hittat på något jävulskap och jag beslutar mig för att gå ner och skälla.


Öppnar lägenhetsdörren, tar mig ut i hallen, går mot trapporna och börjar ta mig ner. Märkligt, vart kommer all rök ifrån?


Stegen nerför trapporna visar mig mer rök. Svart kvävande rök som väller ut från källardörren och ut i hallen. Det tar en sekund och jag inser var tjutandet kommer ifrån. Brandlarmet i källaren!


En halv sekund senare rusar mina strumpbeklädda fötter genom matsalen, passerar matsalens stora spegel och sliter upp lägenhetsdörren in till min svärfar.


- Det brinner! herregud, vakna! Det brinner!


Han kommer springande, med schäfern jagandes efter. Han ser det jag ser. Röken som väller. Paniken i bröstet växer. Jag skriker att jag ringer 112. Att jag måste upp och säga till de andra.


Greppar räcket och rusar upp för trapporna. Upp till hall utanför ungdomarnas rum. Skriker "-Det brinner! vi måste ut!!". På baksidan färgas natten av flammorna. Röken stiger. Börjar följa efter mig uppåt trapporna.


Det blir panik. De skriker, ropar. Jag stänger branddörren ovanför trappan. Ropar åt dom att de får ta sig ut via sina rum. Att de inte får ta vägen nerför trappan. Att branddörren måste vara stängd. Någon utav dom konstaterar att flyktvägen på baksidan ej kan tas. Flammorna slickar husets baksida. Paniken växer.


Herregud, min familj!


Jag sliter upp vår lägenhetsdörr. Kastar mig in i Tonårstrollets rum och skriker att han ska vakna. Att det brinner att vi måste ut. NU! Ut ur rummet. Röken letar sig in i lägenheten. Målar sikten svårsedd.


Fötterna springer upp på vinden, där två hjärtan sover. Tänder lampan. Skriker att det brinner. Greppar en dotter i t-shirt och shorts. Sätter henne på höften och hon är tung. Kärleken med Skägg kastar på sig kläderna som tagits av på golvet framför sängen. Han rusar efter mig ner i lägenheten. Jag ringer 112. Jag förklarar vad som händer. De frågar efter adress. Vad som hänt. Samtidigt rusar hjärtat med Skägg mot balkongen. Får panik när han ser balkongräcket slickas av flammorna. Jag blir frustrerad av frågorna. Skicka bara en jävla brandbil någon. Vi dör här!


- Vi ska inte ut där! vi ska ut den här vägen!, skriker jag medan röken letar sig in i näsborrar, hår och skymmer sikten. Dottern på höften säger ingenting. Tyst följer hon paniken och borrar in ansiktet i min morgonrock. Jag pratar fortfarande med 112, när jag drar av böckerna från bordet framför brandfönstret. Öppnar och släpper in vinternatten.


- Här! vi ska ut här!! kom nu!


Tonåringen följer mina steg ut på brandstegen. Vart är älsklingen med skägg? 112 skickar brandbilar. Jag hivar ner telefonen i fickan. Säger åt Tonåringen min i morgonrock och långkalsonger att gå före mig ner för stegen. Skriker och svär på Skägget att komma nu, för fan! Ser honom följa efter mig och vi tar stegen ner. Runt, runt tar den oss. Ut i vinterkylan och larmet från källaren genljuder skog, natt och våra öron. Jag tar med barnen, ut på den vintriga snön. Mina strumpor hasar över snön, passerar carporten och vänster upp framför huset.


- Kerstin! vi måste få ut Kerstin!, hör jag ungdomarna skrika när jag närmar hennes lägenhetsdörr. Jag springer, ömsomt hakar mig fram till dom. Hör hur de sparkar sönder rutan på ytterdörren till mannen med Skäggs älskade mormor.De lyckas låsa upp dörren via den trasiga rutan. Det smäller, pyser och larmar från någonstans i huset. 


Lämnar över dottern till en utav ungdomarna, ropar att de ska ta sig bort till poolen. Räkna in varandra. De rusar. Möts av mannen med Skägg som räknar in. 


Jag tar mig in. Möter en chockad liten Kerstin med händerna på rullatorn, som undrar vad som händer. Jag försöker svälja paniken och förklarar att det brinner. Att det är bråttom. Att vi måste ut allihop. NU! Hon har en tunn pyjamas och blir rädd. Säger att hon fryser. Jag sliter upp en garderobsdörr, greppar något som liknar en tröja. Sliter tag i en tunn jacka, drar den över hennes axlar. Mina darrande fingrar hjälper henne på med skorna. Vi tar oss försiktigt ut i nattkylan. Hasar oss fram över snön med pysande, smällande, larmande bakom oss. Vägen till poolen känns oerhört lång med småstegen, men vill inte jaga upp henne, lilla Kerstin.


Väl framme vid poolen står vi. Jag dubbelkollar att alla är med. Ser mannen med Skägg hämta bilen, ifall att carporten tar eld också. Jag blir förbannad. Skriker att vi ska stå här, vid poolen när brandbilen kommer. Han skyndar. Hämtar bilen.


Min svärmor dyker upp. Har hämtat bilen och tar in lilla Kerstin och Lillsessan in dit. Säger att hon tar med sig dom nerför backen och hem till henne. Så att de slipper frysa. Lillsessan har fått låna något varmt över hennes nedkylda armar. Det smärtar i bröstet att lämna ifrån mig Lillsessan. Som om hon skulle försvinna. Ser Tonårstrollet följa med in i bilen. Mitt samlade jag inser att de behöver komma inomhus och jag låter de sitta kvar i bilen.


- Kom! vi går in i studion och väntar, ropar mannen med Skägg!


Jag blir arg igen. Säger att vi ska vänta precis här!


- Jessica..det är minst 16 minusgrader ute och ingen har skor eller kläder på sig. Ni kommer frysa ihjäl om ni väntar härute!


Ja, okejdå. I samlad trupp tar vi oss in i studion. Panik i rösterna hos ungdomarna. Vad i helvete hände?? mumlande röster, någon gråter. Är det jag? ingen aning.


Utanför hörs tjutandet från brandlarmet. Det har etsat sig in i min skalle och jag börjar skaka. Fryser okontrollerat och känner stanken av brandrök i näsa, i kläder, i rummet, överallt.


Dörren till studion öppnas. In kommer människor som säger sig vara ambulansmän. Frågar hur alla mår. Jag kan inte sluta skaka. Får en filt över benen och får frågan vad som hände. Med skakande bokstäver berättar jag. För ambulansmannen. Eller polisen. Eller brandmannen. Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. Vad fan hände? drömmer jag nu? är detta på riktigt?


De tar upp våra namn & personnummer. Hör någonstans i fjärran att mannen med Skägg pratar med nån brandman. Hör någonstans i fjärran ungdomarna prata. Hör mina tänder skallra och kan inte sluta skaka. Vad hände...?


Vi blir lotsade ut ur studion. Älsklingen med Skägg leder mig ut i vintern och in i bilen. Mina ögon ser lågorna ta över huset. Vårt hem. Jag tittar ner i golvet. Vill inte se. Larmet tjuter fortfarande och jag känner att bilen rör sig nerför backen, mot svärmors hus.


Bilen stannar. Jag leds ut ur den. Möter natten och kylan igen. Leds över marken och känner att benen viker sig. Som om dom tappat förmågan att gå. Jag gråter panikgråt och hör en altandörr öppnas. Hör svärmors röst: - Där är hon!


Orden får mig att kliva in i mörkret. Att bli liten. Att falla ihop. Och jag faller. In i hennes famn och upp i hennes knä faller jag. Jag gråter. Släpper ut all rädsla och all panik. Allt annat tycks stanna upp. Famnen känns trygg och jag vill vakna nu. Vakna från mardrömmen. Vill inte att det är på riktigt. Några gråter, andra trampar. Men de hörs svagt. Jag bara gråter. Jag fryser. I armarna. I tryggheten hos henne.


Vi lever. Fy fan, vi lever. Alla kom ut. Vi lever!


Av Jessika Möller - 1 september 2011 21:18

Sucken.


Den där, ni vet.


Den som dyker upp efter en dag som känns sjumila lång. Dränerad på livskraft nästintill.


Här, efter storstäd. Letade mig in i varje vinkel och vrå. Dammtorkade ställen där solen aldrig skiner. Sedan säga farväl till mannen med Skägg som åkt iväg för att leka rockstjärna en smula. Ratta en bil in till stan och hämta ett Tonårstroll som mumlar till svar. Meddela om att jag inte dyker upp på det där dopet i helgen. Ångesten i det. Hem, rulla tacoköttbullar och vispa specialmos. Göra sig till och ändå få äta själv, då Tonårstrollet kastat i sig och återgått till dator. Vika bort ett berg tvätt och diska upp efter maten. Ratta bil för att hämta en Lillsessa på poolparty. Stanna en timme extra för att Lillsessa vägrar och sedan bli utskälld för att kvällsfikemyset utgått pågrund utav kompislek. Hem och tjata sig blå, möta argtramp från liten tröttfis som inte alls är trött utan bara mamman som inte fattar nånting. Samskramas igen i en tvätthög som istället för berg förvandlats till gupp. Pussa godnatt på lilltjejen med lektrassligt hår, tjata ett Tonårstroll till att göra kvällsfika. Kliva utanför dörren på snabbpromenad. Gråta en skvätt och känna sig själtrasig och höstbluesig. Ta ett kort och andas med magen. Le igen.


 

Det är DEN sucken jag talar om.

Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 1 september 2011 14:12

Det är inte lätt alla gånger.


Planen var liksom klar. Lasta in en bil med packning och en Lillsessa. Ratta bilen till Ljusdal för dop. En hel helg bestående av att pussa systerbarnens småkottar, krama systrar och en mamma. Låta Lillsessan springa av sig energi med alla kusinerna och äta tårta och umgås, umgås!


Så härligt på alla sätt.


Ändå sitter jag här, dagen innan avfärd och varje nerv inom mig vill stanna hemma. Den beryktade höstdeppan har sitt grepp om mig. Varenda nerv inom mig vill allt annat än att umgås, trots att det handlar om jordens finaste familj och de sötaste bebisarna och trots att det "var ju så länge sen sist". Och jag saknar dom. Älskar dom alla innerligt. Har ingenting emot att umgås med någon. Vill bara inte umgås nu. Kanske sen, men inte nu.


Jag vill inte ratta bilen och lyssna på Justin Bieber 346 gånger. Jag har ingen lust att packa väskor med sängkläder och tjocktröjor och gummistövlar om det blir regn och nattlinnen och tandborste och, och, och! Jag har ingen lust att tanka bilen för hutlösa pengar så jag kan köra tur & retur. Vill inte gå emot min inre röst.


 Jag vill vara hemma. Skrota runt med barnen. Mysa under filt och skriva på mina texter. Ta ett glas vin och fira in helgen. Baka en äppelpaj om andan faller på. Ta en promenad och fotografera. Jag vill på sin höjd ägna mig åt ungarna, eller få vara ifred. Bara vara.


Själen känner sig lite trasig och vill inte, trots att hjärtat älskar så det gör ont.


Gör det mig till en hemsk person?


Är jag en hemsk människa som lyssnar på mig själv? trots att jag redan sagt ja, till att komma? trots att det handlar om familjen i det vackra Ljusdal?


Jag hoppas verkligen inte det.


Efter branden i December har jag blivit allergisk mot måsten och borden. Fokus på magkänslan och vad JAG vill. Tänk, att något så bra kan få en att vackla och känna ångest. Dåligt samvete. "Jag lovade ju att komma!"


Men någonstans måste jag ändå inse. Det är liksom jag som går med magkänslan. Om inte jag kan lyssna till den, hur ska jag då kunna lära mina barn att följa sin magkänsla?


Så. Med risk att blixten slår ner och att jag ses som den svikande familjemedlemmen, stannar jag hemma i helgen.


"Det finns bara 2 måsten här i livet. Att dö och att betala skatt"









Av Jessika Möller - 1 september 2011 13:15

Så var det dags.


Fighten mot smutsen. Plocket in absurdum. Jag mot dammråttemaffian.


På knä över en toastol med toaborsten i handen skrubbade jag. Spray, spray och skrubb, skrubb.


I fjärran hörs Lillsessan och blockflöjten. "Fluuu, fluuu", i något som nästan låter som en melodi. Men det gör inget. För man måste ju öva om man ska bli bra på något. Kul för lilltjejen att hon börjat med nåt instrument. Aj, den tonen var inte så skön...skrubb, skrubb och spola. Sprut, sprut på toaring.


"fluiii, fluiii", från vardagsrummet. Det där lät nästan som gubben Noak. Så duktig hon är. Tork, tork.


- Mamma, lyssna nu! "fluuu, fluuuiiiiii, fluuuuu". Hörde du vilken låt det va?


Aj, den där högsta tonen letade sig visst in i örongångens gömda hörn.


- Åh, vilken låt? tja.....(tänk, tänk), var det gubben Noak kanske?


- Aa, det var det. Börjar faktiskt bli riktigt bra på det här!


- Mmm.....(kanske behöver övas liite till, men för fan inte här!)


Handfatet sprayas, tork, tork. Spegeln putsas.


"FLUUUUU, FLUIIIII, FLUU"


Andas. Hon är duktig lilltjejen. JÄTTEDUKTIG.


"FLUUUUU, FLUUUUU, FLIIIIII"


Men det var väl fan vad fläcken på spegeln sitter. Gnugg, gnugg. Flås, flås.


"FLUUUUUUUU, FLUUUUUUU"


Tvätthögen nästa. Kalsongvik, strumpfix och tröjor. Kan inte den där förbannade låten ta slut nångång?!


"FLU FLU FLUUUUU"


- Vad vare där för låt då, mamma?


- Va? (det låter piip i mina öron här! liite svårt att tyda en låt då)


- Den här: "FLUUUU, FLUUUU, FLU, FLUU, FLUII"


- Åh, den? tja....(the most annoying sound in the world?!)..vad kan det vara...vet faktiskt inte, du....


- Meh...det var ju Idas sommarvisa! hörde du inte det??


- Ja, DET var det ja! (eller inte) ja, nu när du säger det så!


- Lyssna på den här då!


(nej, nej, nej! inte en blockflöjtslåtsjävel till!!)


- Älskade dotter?


- Aah?


- Jättebra att du övar. Verkligen! men du..kan du öva därnere tror du? medan jag viker tvätten?


- Nä, det är tråkigt därnere.


"FLUUUU, FLUUU, FLUIIII"


Så. Jäkla. Kul. Att. Hon. Börjat. På. Blockflöjt.

Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Tassavtryck här!

Ping


Skapa flashcards