Jag läser om barnporrhärvan i Falun och nackhåret reser sig på mig.

Alla dessa oskyldiga barn med spring i ben och lek i blick, behandlade som avskrapad lera under skon.

Den 43-åriga mannen hade 1181 bilder och 40 filmer i sin bostad, men denna man anser själv att brottet inte ska anses som grovt. I härvan finns även ett 20-tal kvinnor som uppmuntrat mannen via chat.

Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte förstå. Hur är en människa funtad som ser barn på ett sexuellt sätt? som utnyttjar deras oskyldighet och trasar sönder något så fantastiskt?

Jag är en människa som hellre väljer kärlek än våld. Som hellre vänder andra kinden till, än slåss tillbaka. Som talar om att våld föder våld och att kärlek är svaret.

Men när jag läser om barn vars hela värld raseras på grund utav sjuka vuxna, så vaknar punkaren i mig. Den vill snöra på sig kängorna och sparka tills sista blodsdroppen. Den vill låta dessa vuxna lida långsamt tills sista andetaget.

Det gör mig förbannad.

Förbannad över att det finns såpass sjuka människor och förbannad för att dessa sjuka människor får mig att vilja åsamka dom jordens alla smärtor.

Fan ta er!

Idag ställs denna man & dessa kvinnor inför Falu tingsrätt. Straffet borde vara likställt med alla dom års olycka dom har åsamkat alla dessa barn. Minst.

Men istället för att låta hatet skölja över dessa sjuka människor, väljer jag att rikta kärlek och hopp till alla de barn som utsatts och utsätts än idag. Ni är inte ensamma!

<3

(fotograf: Wallerstedt)

Läs mer om barnpornografimålet i:

SvD,Aftonbladet,Expressen

Om gårdagen var en dag då vi mentalt snubblade med uppskrapade knän, är idag dagen då vi borstar bort gruset och fortsätter gå.

Jag tog beslutet att hålla min dotter hemma.

Efter att hon sovit ut och ätit en bra frukost, har vi suttit med matteboken och jobbat oss igenom sida efter sida. Efter fyra sidor blev det en high five och en strutglasspaus.

Målet innan kvällen är sju sidor. Då är hon ifatt de barn som är "bäst i klassen".

Men vi har inte bara jobbat. Vi har pratat också. En hel del. Om vad man ska göra när man sitter där i skolan och det känns som om man vore den sämsta eleven i hela klassen. När man bara vill ge upp, för att allt känns så obeskrivligt hopplöst. När man inte är lika bra, eller helst bättre. Och varför man faktiskt inte måste vara det. Vi har pratat om vad som är viktigt. Vad som gör henne lycklig.

Vi tar oss igenom detta, som vi har gjort med allt annat. Tillsammans. 

För det är inte snubblandet i sig som är viktigt.

Det är vad man gör efter att ha snubblat, som är det viktiga.

Lillsessan sover och hennes blonda hår bildar en gloria på huvudkudden.

Hennes blå ögon ses slutna och om någon skulle komma in i rummet nu, skulle den aldrig kunna gissa sig till att dom somnade rödgråtna.

Tårarna och orden från hennes mun tidigare, har frätt sönder mitt hjärta totalt.

Jag hade aldrig kunnat ana att hennes prestationsångest vad gäller skolarbetet, var så stor och det gör mig så ledsen och arg att denna lilla tioåring redan bär på detta.

Vid tio års ålder vill min dotter inte åka till skolan för att hon inte jobbar lika snabbt som sina skolkamrater. Ur hennes fantastiska lilla mun kommer ord som säger att hon är värdelös och inte klarar någonting. Orden skär likt vassa pilar i mitt mammahjärta. Tränger sig in och trasar allt det vackra jag alltid trott att hon sett hos sig själv. Som jag tyckt att jag hade fått henne att se.

Och jag håller om hennes gråtande kropp. Förklarar att man inte måste vara bäst. Att man duger ändå och att det räcker att vara Lillsessan.

Men orden vill inte leta sig in och landa hos henne. Hulkande ber hon mig att få vara hemma och jobba ifatt. Att om hon bara kommer ifatt, blir minst lika bra, fast helst bättre, DÅ! - Då mamma, kommer det att bli bra igen.

Kommer det?

Jag vill inte se mina barn ha högsta betyg i allting. Jag behöver inte barn som tjänar mest pengar och arbetar med högavlönade jobb. Som lyckas i allting. För allt det är totalt oviktigt om dom inte är lyckliga.

Vad spelar det för roll med mvg i betygspappret om det sker på bekostnad av sig själv? om det innebär att man går med trasig själ och konstant känner sig oduglig vid minsta motgång?

Varför kan det inte få vara tillräckligt att göra sitt bästa och ändå känna att man är bra?

Jag kryper ner i sängen och lägger armarna om henne. Låter näsan leta sig in i hennes gloria av hår, med doft av kamomill. Känner henne flytta sig närmare mig och mitt hjärta pulserar av kärlek så stark att det nästan tycks brista.

- Om du bara såg dig själv genom mina ögon, så skulle du förstå hur bra du är, viskar jag tyst ut i natten och känner tårarna bränna mig trött.

En mamma och en dotter sover med armarna om varann. Om någon skulle komma in i rummet nu, skulle den aldrig ana att deras blå ögon somnat rödgråtna.

Det är grav mättma som sker här hemma just nu.

Köttsoppa, vitlöksbröd, våfflor, grädde och sylt kan göra det mot systemet.

Ja.

Ni hörde rätt.

Vi åt soppa och våfflor på en MÅNDAG.

Svensson vänder sig i graven. Hur kunde dom?!

Det händer liksom inte så mycket här i skogen. Då får man äventyra till det lite så gott man kan.

Det var dessutom burksoppa, färdigt vitlöksbröd och våffelmix. Graden av äventyrligheter kommer att darra i grantopparna i flera dagar efter detta.

Men jag vispade faktiskt grädden själv. Eller..ja, med elvisp. Fast det stänkte!

Mjo. Iallafall.

Mättman var det ja.

Total.

Adeles originalversion må vara helt fantastiskt på alla sätt och vis.

Men min favorit är ändå versionen som sjungs utav Jorge & Alexa Narvaez.

Samspelet mellan denna pappa och hans fantastiska dotter. Kärleken som skiner igenom dataskärmen och får mammatarmen i mig att totalt krackelera.

Jag älskar detta.

Höj volymen och njut!

 Vi stannar till vid hennes skola. I sista minuten som vanligt.

43 gånger fick jag tjata upp henne. 3 gånger fick jag säga nej till sommarklänning & bara ben i skolan. 5 gånger tjatade jag om att hon skulle äta frukost. 2 gånger, att hon skulle sänka ljudet på teven. Samma sekund som vi skulle åka, var det mitt fel att tjocktröjan glömdes kvar på skolan i fredags. Gömde mitt rufs under en mössa i hopp om att inte möta nån förälder idag.

När jag stannar bilen utanför hennes skola med tröttögon och orden: - Skynda dig, det ringer in om 1 minut!

Då lägger hon sin hand på min. Ser på mig med sina blå.

- Du är den bästa mamman.

Sekunden efter smälls dörren igen och jag följer hennes ryggtavla och det blonda rufset till hår när hon springer över skolgården.

Tack!

55 stycken.

När höstmorgonens kyla letar sig innanför pyjamasen och tröttheten är ett faktum denna måndag rabblar jag upp orden likt ett mantra.

55 dagar kvar.

När föräldralappar ska skrivas, gympapåsar glöms bort och stinker i hallen, matteläxor ska göras och när tjocktröjan behövs.

55 dagar kvar.

Om exakt 55 dagar sätter vi oss på ett plan ner till ett soligt Tenneriffa.

Med sommarkläder i resväskan ska jag spendera 14 dagar med familjen, långt bort från höstrusk och tidiga mornar. Då byter jag huttrande mornar över sölig kaffekopp och diskberg, till soliga sovmornar med kaffet vid poolkanten.

Ah. Plötsligt smakar morgonkaffet lite godare.

55 dagar.