I min skalle är hemmet välsorterat & var sak har sin plats och när var sak har använts, återbördas den/de tillbaka där de hör hemma.

I min skalle tvättas kläder i tid, viks undan direkt och är en snabb sak att göra på kafferasten.

Men min skalle tycks inte riktigt lira med verkligheten.

  Måndag. Smutstvätt of doom. Vaffasen hände liksom?

I verkligheten sker ett never ending letande av strumpor 5 minuter innan avfärd till skolan. Eller - Morsan, harunte tvättat min tjocktröja?! den tänkte jag ju ha, precis nu!

Att samma tjocktröja legat skamset undanpetad under sängen är en annan femma. Detta skulle ju jag som mamma ha förstått. Såklart.

  The renhög. Ja, alltså rena-kläder-hög. Vem vet, kanske tomtens kvarglömda ren ligger där nånstans...

Alltså. Jag misstänker att vår familj har en svår fetisch till högar. Som om vi alla bar på en hemlig dröm om att bli bergsbestigare, men i brist på att våga istället samlar saker på hög.

Sen är det det där med att vika, sortera och lägga alla kläder på sina platser. Skittråkigt!

  Högbevis numero 234 i ordningen. Min klädhög. Av kläder jag använder, klär av och lämnar här. På morgonen vaknar jag och tycker att det är en toppenidé att ta fram nya kläder ur byrålådan och låta de hänga med gårdagens kläder under natten. Så att de inte känner sig ensamt utelämnade ju.

Jo. Kan tänkas att den största boven i högtravardramat är jag. Den som kastar in en maskin tvätt, tumlar, fyller på med mer tvätt och tycker att jag nu varit så oerhört duktig att jag tar renhögen "sen".

Renhögen fylls på eftersom och till slut blir det lite utav en sport att fylla på renhögen utan att den rasar.

  Fast vi sparar pant på hög. Det är väl en bra högsamling. En bunt pengar i en kasse liksom. Inga gourmetmåltider kanske, men lätt ett par mjölk och lite lök iallafall. Mjojo. Att dricka läsk är ju inte så bra såklart. Anna Skipper skulle dåna här hemma och hytta med fingret, massor. Men iaf. Pengahög, bra.

Så ser man IKEAreklamen på teve. Den där franskinspirerade där paret kommer hem och killen i lugn och ro viker undan kläderna pedandiskt innan älskog är tänkt ska ske.

Då hojtar det till i min skalle. Det är liksom där mitt huvud vill vara. Tror det.

Där vart klädesplagg har sin perfekta plats och alltid hamnar tillbaka, när det har använts. Barnen lägger varsamt fram nytvättade och rosendoftande kläder kvällen innan och frun (läs jag) har en perfekt samling av basgarderober (vad fan är det för något? basgarderob?), som används tills de antingen tvättas eller viks in på sin finplats.

Strumporna ses ihoprullade tillsammans med sin tvilling och ingen i familjen går någonsin utanför dörren i en vit & en svart strumpa.

I reklamfilmen bor paret stort och ståtligt. Vi bor liksom på lite drygt 80 kvm, så att röja undan borde inte ta så förbaskat lång tid. Om det inte vore de där med fetischen åt bergsklättrarhållet då. Det är ju liksom det som gör att det samlas på hög såklart.

Fan vad skönt att vi har fastställt detta nu.

Blev alldeles trött av detta. Tror bestämt att jag måste fetischtänka en smula med fötterna i ett fotbad. Stress är farligt.

  Mitt fotbad. Kan se ut som en sophink som man måste sitta på en ganska hög stol för att kunna bada fötterna i. Eller ja, det är ju det också. Men man tager vad man haver. Fotbad alltså. Yey!

/Bergsbestigerskan

En morgon efter att ha skjutsat ungarna till skolorna, beslöt jag mig för att lyxa till morgonen och tog mig till Amandas i Fyrislund (Uppsala) för frukostbuffé.

För 95 kronor erbjuds ett dignande frukostbord med allt vad en frukostälskare kan tänkas vilja ha. Frukosten serveras 06-09 Må-Fre och 07:30-10 på Lördagar och Söndagar.

Jag kastade mig in 08:55, med risken att bli utan frukost, men det var inga som helst problem utan de dröjde lite med att plocka undan tills dess att jag hade tagit frukost.

  Jag valde färskpressad juice, färskt bröd, scrambled eggs, kokt ägg, yoghurt m. musli, pålägg, kaffe och en bit kladdkaka till efterrätt. Ska det lyxas, så ska det!

Restaurangen var fräsch och fin, möblerna bekväma och färgsättningen snygg. Just denna vardagsmorgon var de enda bordsgrannarna ett gäng gubbar från något företag.

Kände att hit skulle jag gärna ta mig för frukost fler gånger och författa. Är det såhär lugnt och såhär god frukost som erbjuds, skulle jag kunna sitta här länge på morgonen.

Amandas har även en väldigt bra lunchrestaurang, dit många utav mina vänner går och ger gott betyg på deras mat. Lunch: Må-Fre 10-14:00.

Hursom helst.

Efter att ha ätit mig mätt behövde jag besöka toaletten och hänvisades en trappa ner. Där imponerades jag stort av inredningen! lyxigt och fräscht, wow!

(klicka på bilderna för att förstora dom!)

Hallen utanför toaletten. Lugna sköna färger, rent och fräscht.

Här kan man med lätthet sitta och vänta på sin tur!

En vacker lampa i ena hörnet, bredvid hallspegeln.

Bra ljus, stor spegel och snyggt!

Toaletten. Oerhört fräsch, rent och vackra små ting att kika på när man sitter på tronen.

Jag blev så till mig efter besöket på toaletten att jag var tvungen att berömma personalen. Det imponerade stort på mig.

Så låt inte summan av 95 kronor hindra dig från att avnjuta Amandas frukostbuffé någon morgon. Det är värt vartenda krona, jag lovar.

Amandas anordnar dessutom choklad & avecprovningar, dryckesprovningar, har en fantastisk mat & vinstudio för kick-off,företagsfest m.m Som om detta inte vore nog, finns festvåning att hyra och ligger i samma byggnad som Hotell Fyrislund, så för den som vill kan man ju även boka ett hotellrum där. Nära och bra till restaurangen! =)

Amandas ligger nära påfarterna till E4:an, på gångavstånd till IKEA och lagom avstånd till Uppsala City.

  Karta lånad från Hotell Fyrislunds hemsida.

Hit ska jag absolut återkomma fler gånger!

Jamen okejdå.

Klart att Kuckelimuckmedicinen tillhör Karlsson och inte Pippi, men nåt Astrid Lindgrensbarn var det iallafall. Förresten är jag övertygad om att Karlsson på taket måste ha skrivits under en haschperiod i Astrids liv, men det är ett helt annat inlägg som jag inte behöver gå in på nu.

Idag var en väldans gäspig dag att vakna till, så jag tog beslutet att gladstrumporna måste på. Ska man åka till Järlåsa och hämta en lillasyster, är det ju bra om humöret lutar åt rätt håll. Sagt och gjort.

  Mja, blomman vid mina fötter ser allt annat än glad ut. Självklart beror det på avsaknad av strumpbyxorna och inte på vattenbrist. Ju. Men, gladstrumpor alltså. Yey!

Innan lillasyster vinkades av vid bussen, hann vi med lite fika. Enligt mig finns det alltid tid för fika. När jag blir kung ska jag tamejtusan beordra lyxfika till alla. Och förbjuda fästingar och tidiga mornar. Jag tror att om alla gavs tid till lyxfika, så skulle man inte bry sig om såntdär med krig och terror. George W Bush hade nog släppt Irakprylen om han hade haft en rejäl bit äppelpaj framför sig. Tror jag.

Eh, iallafall.

Fika var det. Som den fantastiska bloggare jag är, dokumenterades detta såklart. Tänk så lycklig världen blir när den får se vad jag mumsat på!

  Åh, mej ged. En miniorgasm i gom och svalg mina vänner. Paj, vaniljsås och tjusighetsringlad chokladsås. För sånt är viktigt. Att det ringlas tjusigt. Så att de gifter sig. Smakerna. Det säger Ernst.

Så kramkalasades jag med lillasyster innan hon åkte hem till Örebro. Mina fina söstra. Vi brukar sms:a så till varann. Söstra mi. Det är också från Lindgrenstanten. Ronja Rövardotter, är det visst. Inte lika mycket hasch i det författandet. Tror jag.

Anyhow.

Gladheten satt i mig när jag rullade bort från stationen och körde mot Gränby köpcentrum, där present och prinsesstårta införskaffades. Min lilltjej blir en större lilltjej imorgon. Tio bast liksom. Lite hjälp och hurra på det. Hurra, därför att det ju är min älskade dotter som fyller såklart. Hjälp, för att hon växer lite för fort för att nerverna ska hinna med.

Tittar väldigt mycket på gladstrumporna när tanken på att ungarna växer lite för fort. Glad, hjälp, glad. Sådär.

Ja, det var väl det. Lite utav min dag.

Hur var din?

The girl in the house has frozen tears, she hangs from the ceiling.

A token of a past that once belonged to her.

One of the tears is bloodred.

It represents the travel to the darkness and back,

with heartache as consiquence.

Now the tears sings melodys, when the sun shines through.

And the girl has a smile on her face.

Lördagsförsoffad var jag när telefonen ringde. I andra änden, en Lillsessa hos en polare.

- Jag ska cykla hem nu och så va. Men mamma, du måste komma och möta mig. Visst kan du?

I all min Lördagsförsoffning som bestod i att under en filt fokusera på andning och slött bläddra mellan kanalerna, ville rösten inombords allt annat än att behöva resa på mig, få på skor och ta mig ut. Mammatarmen var däremot den som pratade:

- Självklart. Klär på mig nu och börjar gå då, okej?

- Bra. Men du får gå snabbt mamma. Inte sådär långsamt som du brukar.

Jahaja. Klart att mötandet kom med vissa krav också. Mjo, men okejdå.

Jackan på, skor och började trava. Stelheten efter nån timmas soffahäng gav mig samma smidighet som ett kylskåp ungefär. Sicksackade vattenpölar med enligt mig, spurtiga steg och kände mig i hyffsat bra vigör. (HA!)

Ja, tills jag kom strax efter brevlådan ungefär. Det var där någonstans som flåset kom. Efter flåset kom knaket i höften vilket i sig gav mig en haltande gång.

Så såg jag henne. Med fötter som paddlade på cykeln framåt så att hennes blonda testar dansade på var sida om hjälmen. Den gamla tutan ekade bland träden och jag vinkade till svar.

- Hann du inte längre?

Kommentaren visade att mammans försök till hurtighet, tydligen varit långt ifrån tillräcklig. Lite försiktigt försökte jag påvisa att jag minsann gick, medan Lillsessan rullat fram. Att hon där låg steget före. Ett fnys var svaret på det.

- Nu får du gå långsamt, för jag måste hinna plocka plommon!, sade hon innan hon trampade på och sågs som en liten färgglad prick där framme.

Eh, visst. Knak, aj, knak, aj. Långsamt kan jag gå för DIN skull. Inte alls för att tanten är i sin alldeles mest ograciösa form här. Aj.

Inom en inte alltför lång tid kom jag fram till plommonträden iallafall. Flåset var konstant och höften klickade i takt med mitt haltande.

- Jag har hunnit käka jättemånga innan du kom! du behöver inte gå så himla långsamt.

Jaha, nähe. Försökte med att jag ville ge henne en chans att vila lite och därför tog det lugnt. (HA!) Att jag hade kunnat gått mycket fortare om jag hade velat. (HAHA!)

Det plockades ett plommon att ge pappan i familjen. Han med Skägg. Att mamman som jobbat sig upp från en liggande ställning i soffan och snällt tagit sig ut för att möta upp, kanske hade behövt ett plommon fanns liksom inte.

Så jag fick en plommonsång istället.

Bland regndroppar och vattenpölar stod min färgglada tjej och sjöng om hur goda dom är, di där plommonen. Att många plommon smakar smaskens och att livet blir ljuvligt med plommon i magen.

Plötsligt kändes värken i lederna inte lika påtagligt. Hon har en benägenhet att trolla bort Lördagströttma och ledvärk, inser jag där jag står och lyssnar. Som en kuckelimuckmedicin, hade nog Pippi sagt om hon beskådat detta.

När tonerna efter plommonsången tonat ut och avslutats med dramatiskt handutfall, greppade hon cykeln och fortsatte hemåt.

Min alldeles egna lilla trollkarl.

Tonårstrollet och jag avnjöt moshgubbarna vid sidan om scenen och såg den fantastiska publiken gott och väl.

Jäkligt stolta var vi där vi stod, med vetskapen om att Skägget bakom trummorna tillhörde oss.

Ett litet smakprov:

Ja, det är lite på sniskan så det är med risk för nackspärr ni får kika på klippet. Men det gör ni så gärna, visst?

Efter giget blev det lite häng i backstage området, där vi avnjöt lite gratisbuffé och själv tog jag mig även ett glas vin. Rött såklart.

Tonårstrollet införskaffade sig på en gasmask nere på området. Det gjorde honom såhär glad:

  Skapligt nöjd tonåring backstage.

Gasmasken i sig förevisas här utav er alldeles egen eminenta bloggerska, Pusselbiten.

  Praktisk vid ärtsoppedagar, svår munsår och om maken tycker att frun pratar liite för mycket.

När kylan satt in och gjort kroppar stela och kalla, vandrade vi tillbaka till logetältet för lite häng. Tonårstrollet började ledsna på att frysa och ville tillbaka till hotell och dator.

Självklart hade jag velat stanna kvar och se Devin Townsend och System of a Down live, men förutom partymyra och bloggerska är jag faktiskt mamma också och här klev hon fram, pussade Skägget hejdå och drog med sig sitt älskade troll i en taxi och till hotellet.

  Tonårstrollet i plocka-apelsin pose, meaning: - Ta bilden morsan, så vi kan dra till hotellet! bredvid ses den fryntlige herr Pete Stooaahl se sådär hårdroxig ut.

Fredagen och festivalens första dag...eh kväll, avslutades för mig iklädd pyjamas med näven i en påse bilar och blicken fäst på teven bredvid en mycket lycklig son med näsan i dataskärmen.

Hepp!

Det var en helg i Juni då mannen skulle spela med en rockorkester, eh..moshorkester.

Vi packade med oss ett Tonårstroll i en vit packåsna full av instrument & merch, rattade till Göteborg och Metaltown.

  Finns det hjärterum, så finns det stjärterum har alltid mamma sagt. Här släpptes inga äggfisar obevakat.

  Tonårstrollets moshkeps, med jordens finaste pin!

  Såhär glad blir man efter att ha färdats i en varm trång bil, med världshistoriens fullaste kissblåsa som just har fått tömmas. Tömmandet i sig behövde inte riktigt fotas kände jag. Men alltså, wee!

  Väl framme blev det en hel del väntan medan moshgubbarna trixade med instrument och inväntade speltid. Vi lånade gubbarnas loge att hänga i då himlen bestämt sig för att öppna sig & blöta ner marken en smula.

  Så kom solen och sken ikapp med Tonårstrollet som via mitt älskade skägg, fick träffa sin idol, Devin Townsend.

  Det blev lite kyligt och jag värmde knopp med mössa och kropp med rödvin. Stackars mig!

Gubbarnas spelning gick alldeles utmärkt och publiken var fantastisk. Tänk vad de kan di där moshgubbarna i F.K.U!

Ett videoklipp från giget hivar jag in i nästa inlägg. Håll ögonen öppna, fortsättning följer!