Påminnelserna finns där.

Hela tiden.

Samtidigt rullar livet på.

Utvecklingssamtal och mensmage. Matinköp och kattklappar. Lövräfsande och älskog. Julmarknad och en telefon som larmar 05:30. Allt i ett svep.

Don´t get me wrong.

Jag älskar mitt liv. Älskar att leva det. Älskar min fina familj. Vännerna. Nemas problemas. Tvärtom. Guld!

Det är därför frustrationen blir så stor, när en doft eller ett annalkande datum kan få mig att kippa efter andan.

Jag står i en butik & något tjuter. Genast vaknar paniken i kroppen & pulsen vill slå hjärtat ur bröstet på mig. Detta medan jag bockar av veckans matinköp och log för två sekunder sen, när tankarna på de varma kramarna ett Skägg bjöd på. Högt och lågt.

Jag skjutsar ungarna till skolan. I bilen skrattar vi över något & plastmuggen med morgonkaffet smakar ljuvligt. Vi passerar ett hus där man eldar något & rökdoften når mina näsgångar. I tanken förs jag tillbaka till paniken i ett rökfyllt hus & bilderna radas upp, ett efter ett. Skrattet fastnar i halsen och jag sväljer kaffet i stora klunkar, medan bilen rullar vidare. Likt livet.

Så jag fokuserar på det lilla. Här och nu. Släpper iväg tankarna och vägrar låta dom ta fäste, äta upp mig.

Här och nu. Njuter av kramen från en nyduschad lillsessa, som efter tusen "ska bara" äntligen gått & lagt sig. Greppar räfsan och känner träets struktur under mina händer. Följer lövens ansamling och ljudet som ger med sig när räfsa kammar gräsmattan fri. Känner fingrar i en kattpäls och gensvaret i form utav njutningsfullt kurrande. Planerar veckans mat. Kliver upp när klockan ringer. Smakar morgonkaffet. Älskar & tar emot kärlek.

Lever.