• Jag har storstädat.
• Lagat lyxig middag bestående av ängamatsoppa, våfflor, grädde och glass.
• Tvättat tre maskiner tvätt och lagt undan all ren tvätt i allas byrålådor

Men.

- HAR DU INTE KÖPT KANELBULLAR?! PÅ KANELBULLENS DAG?! FY,VAD TASKIG DU ÄR!!

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig...

Det här med samvetet.

Oket som så många kvinnor världen över bär på. Som om det stämplades i röven samma sekund som förlossningsläkaren utbrister: "Det blev en flicka!"

Att aldrig känna sig riktigt tillräcklig och det tillkommande dåliga samvetet över det. Fine, du kanske klev upp i ottan, frukostfixade, skjutsade barn och städade. Men du glömde frukten som skulle vara mellanmål, har inte tvättat bort tvättberget i badrummet och på en gång är det dom saker du inte har gjort som hamnar i fokus.

Det gör mig så förbannad.

Vad är det som säger att just jag ska vara perfekt? vad är perfekt? varför ramlar jag in i gamla spår som okejar att jag slår ner på mig själv så fort jag har missat något, inte gjort det där och kommit ihåg allt? för vem i helvete tackar mig för att jag kommer ihåg allt? vem fan kommer ihåg precis allt utan att rusa in i cementväggen med pannan före? vem?

I huvudet slår jag mig ner bredvid mig själv. Skakar om mig själv och ber mig slappna av. Herregud, människa. Slappna av!

Jag är tillräcklig och det räcker hela vägen. Oavsett om jag serverar köptasköttbullar eller glömmer gummistövlarna. Oavsett om jag inte duschat eller släpper av mina barn fem minuter försent på morgonen. Mina barn blir inte lyckligare för att hemmet är i perfekt skick eller att jag odlar alla mina grönsaker själv.

De blir lyckligare när jag har härvaro.

När jag är här och nu med dom. När jag lyssnar på tv-spelsvärldar jag egentligen inte förstår mig på, för att den som berättar dom är min son. När jag ser på dansen till Justin Bieberlåten som spelas för tusende gången trots att jag avskyr grabben. För att den som dansar är min dotter. När jag älskar med min man trots att jag inte rakat och doftar timotej. För att min man vill ha mig ändå. Tycker att jag är vacker ändå. Då finns inga dammråttor och fruktglömmandet är sedan länge borta. Då är det skitisamma att jag steker köptaskötbullar, för det ger mig tiden här och nu när den behövs. Då kan jag hänge hela mig till den jag älskar, oavsett med eller utan hår. Oavsett len eller torr hud. Här & nu.

Om min dotter har givits stämpeln av dåligt samvete vid sin födsel vet jag inte än.

Men jag kan lova att jag ska ge mig den på att den inte visar sig sen. Att den kanske kan tatueras över med ordet tillräcklig. Det enda sättet jag kan se, är att jag själv släpper mina bojjor om mig själv och tillåter mig själv att räcka.

Att det räcker.

Det räcker nu!

Sitter i bilen, påväg till sessans skola.

Ur bilstereons högtalare ljuder tonerna från Melissa Horns nya skiva och låten Under löven. Hennes spröda stämma och djupa texter förstärker höstfärgerna utanför bilfönstret. Flera gånger vill jag stanna bilen, kliva ur och uppleva hösten.

Sessan pratar. Frågar om jag har gjort något sådär riktigt pinsamt nångång. Som vuxen.

Jag funderar en smula och säger att jag inte tror det. Att det är en fördel med att bli äldre. Man bryr sig inte riktigt längre om vad nån annan tycker.

Hon hummar till svar och fingrar över knapparna på sin kofta. Som om det tål att funderas på.

Så är vi framme vid skolan. Hon tvekar en smula innan hon lutar sig fram för att kramas. Som om hon funderade på pinsamheten i om någon såg att vi kramades, men beslutade att hon inte brydde sig. Doften från hennes hår letar sig in i näsborrarna på mig. Vi önskar varann en fin dag och säger hejdå.

På vägen hem från sessans skola höjer jag volymen på stereon och låter Melissas sång gå på repeat. Möter morgontrafiken på väg till arbeten in mot stan. Ser höstens färger återigen. Känner ett behov växa inom mig.

Stannar vid brevlådan. Kliver ur. Öppnar det gnissliga locket på brevlådan och tar ut morgontidningen. Ser löven och känner behovet återigen.

Morgontidningen hamnar på passagerarstolen i bilen. Jag stänger dörren. Fyra steg bort från bilen och behovet blir uppmärksammat.

Med fötterna nerkörda i lövens prassel står jag.

Känner vinden leka sig runt mig. Doften av jord slår mig. Jag tar min ena fot och sparkar till så att löven yr. Skrattar till. Jag och löven. Jag bland löven.

Bonden puttrar förbi på sin traktor och jag ser honom förvånat lyfta sin hand till en hälsning. Som om han klurade på om jag blivit skvatt galen.

Jag vinkar glatt tillbaka. Känslan av att jag skiter fullständigt i vad bonden ska tro, gör att jag avslutar vinket med att sparka till löven en gång till.

En sista blick ut över höstlandskapet innan jag lyckligt kliver in i bilen igen. Den letar sig över grusvägen till garageporten och mina kinder känns rosiga av höstvindens kyss.