Om gårdagen var en dag då vi mentalt snubblade med uppskrapade knän, är idag dagen då vi borstar bort gruset och fortsätter gå.

Jag tog beslutet att hålla min dotter hemma.

Efter att hon sovit ut och ätit en bra frukost, har vi suttit med matteboken och jobbat oss igenom sida efter sida. Efter fyra sidor blev det en high five och en strutglasspaus.

Målet innan kvällen är sju sidor. Då är hon ifatt de barn som är "bäst i klassen".

Men vi har inte bara jobbat. Vi har pratat också. En hel del. Om vad man ska göra när man sitter där i skolan och det känns som om man vore den sämsta eleven i hela klassen. När man bara vill ge upp, för att allt känns så obeskrivligt hopplöst. När man inte är lika bra, eller helst bättre. Och varför man faktiskt inte måste vara det. Vi har pratat om vad som är viktigt. Vad som gör henne lycklig.

Vi tar oss igenom detta, som vi har gjort med allt annat. Tillsammans. 

För det är inte snubblandet i sig som är viktigt.

Det är vad man gör efter att ha snubblat, som är det viktiga.

Lillsessan sover och hennes blonda hår bildar en gloria på huvudkudden.

Hennes blå ögon ses slutna och om någon skulle komma in i rummet nu, skulle den aldrig kunna gissa sig till att dom somnade rödgråtna.

Tårarna och orden från hennes mun tidigare, har frätt sönder mitt hjärta totalt.

Jag hade aldrig kunnat ana att hennes prestationsångest vad gäller skolarbetet, var så stor och det gör mig så ledsen och arg att denna lilla tioåring redan bär på detta.

Vid tio års ålder vill min dotter inte åka till skolan för att hon inte jobbar lika snabbt som sina skolkamrater. Ur hennes fantastiska lilla mun kommer ord som säger att hon är värdelös och inte klarar någonting. Orden skär likt vassa pilar i mitt mammahjärta. Tränger sig in och trasar allt det vackra jag alltid trott att hon sett hos sig själv. Som jag tyckt att jag hade fått henne att se.

Och jag håller om hennes gråtande kropp. Förklarar att man inte måste vara bäst. Att man duger ändå och att det räcker att vara Lillsessan.

Men orden vill inte leta sig in och landa hos henne. Hulkande ber hon mig att få vara hemma och jobba ifatt. Att om hon bara kommer ifatt, blir minst lika bra, fast helst bättre, DÅ! - Då mamma, kommer det att bli bra igen.

Kommer det?

Jag vill inte se mina barn ha högsta betyg i allting. Jag behöver inte barn som tjänar mest pengar och arbetar med högavlönade jobb. Som lyckas i allting. För allt det är totalt oviktigt om dom inte är lyckliga.

Vad spelar det för roll med mvg i betygspappret om det sker på bekostnad av sig själv? om det innebär att man går med trasig själ och konstant känner sig oduglig vid minsta motgång?

Varför kan det inte få vara tillräckligt att göra sitt bästa och ändå känna att man är bra?

Jag kryper ner i sängen och lägger armarna om henne. Låter näsan leta sig in i hennes gloria av hår, med doft av kamomill. Känner henne flytta sig närmare mig och mitt hjärta pulserar av kärlek så stark att det nästan tycks brista.

- Om du bara såg dig själv genom mina ögon, så skulle du förstå hur bra du är, viskar jag tyst ut i natten och känner tårarna bränna mig trött.

En mamma och en dotter sover med armarna om varann. Om någon skulle komma in i rummet nu, skulle den aldrig ana att deras blå ögon somnat rödgråtna.