Meh...

Den här jäkla foten. Har en värk på ovansidan av foten. I benet på fotens ovansida sitter värken och för varje steg jag tar skär det som knivar upp i benet. Tröttheten känns förlamande och trots njutningsbara (mja, sådär) fotbad, fotfilande på undersidan, sköna små sockor, masserande rörelser och ett "aaooom"-tänk att värken plötsligt är borta så sitter den kvar.

När fötterna satt som bäst och "aoom":ade såg jag på klockan som visade på att upphämtning utav dotter var det dags för. Jaha, jamen nädå. Klart att inte jag ska få sitta här och aooma mig hur som helst. Halta sig i ett par pjuck och iväg. Hämta dotter, se på klockan & inse att vilotime totalt kan glömmas. Matlagartime.

Jamen, självklart är det så. Självklart sade jag med kaxig stämma tidigare idag att jag skulle rulla köttbullar och "oj, så smaskigt och hälsosamt det kommer bli".

Och i bilen påväg hem med dottern påtalade hon att mamman ju ska hjälpa sitt barn med matteuppgifterna. Tills imorgon. Såklart att just mamman måste det.

Och värkmuttret blev ett stressmutter med lite morrande som strössel på glassen.

Över att det var väl fasen då! att liksom allt ska ske samtidigt och att jag ska stå där i mitten, se sexig ut, baka bullar, hämta barn avslappnat & sensommarfräscht, rulla köttbullar med foten, läsa läxor och vika den där förbannade tvätthögen som aldrig krymper. Samtidigt.

Stötvis andning & ett hjärta som vill ut ur denna stresstrasiga kropp. Det vill byta till en mammakropp som kan det där med små vardagspauser och att andas med magen. Samtidigt som mammakroppen alltid har renrakade ben, välmanikyrerade naglar, bullmammafeeling och hela tiden se lite småkåt ut.

Och jag vet inte om jag där och då såg ut som ett vrak, för plötsligt dök mannen med Skägg upp och uttalade de magiska orden

- Du...om du vill så kan vi köpa hem mat idag. Ska ju hämta Tonårstrollet & kan fixa det på en gång.

Liksom, fattar ni?

Det blev ett ja,Ja,JA som fick rutan att imma igen och tavlorna att rasa ner från väggen. Hade han inte stått där med bilnyckeln i handen halvvägs ut genom dörren, så hade jag nog haltat mig fram till det rangliga köksbordet, kastat mig ner på det med ryggen i smörklicken från imorse och skrikigt DO ME! DO ME NOW!

Istället blev det ett ynkligt ja, följt av hur ont jag faktiskt har, hur trött man blir av att ha ont och hur jag faktiskt jättegärna hade velat rulla köttbullar. Egentligen. Och sen gnuggade jag duktigt bort smörklicken på bordsskivan innan vi sa hejdå.

Och det var då jag passade på. Jag passade på att vara ynklig och ha ont. Lade mig ner och liksom andades stötvis för att bevisa för dottern hur ont jag har i foten. Sådär sjukt ont.

Det gick i ungefär sisådär tre sekunder.

Sen kom samvetet krypande och knackade mig i pannbenet. Där låg jag som en spetälsk höna och gjorde så att dottern inte kunde göra sin läxa. Vet man ju hur det kommer sluta. Då kommer hon få IG i alla ämnen, rymma hemifrån, bli gravid med en "Kånnö" när hon blir tolv, prata med Adam Ahlsing i nån talkshow där hon förklarar varför hon knarkar och sålde sig på stritan redan som 17-åring.

- Ah, det börja liksom när jag var tio va...morsan låtsades va sjuk och hjälpte mig inte göra läxan...

Lika bra att hjälpa flickstackarn.

Hellre fotlös än att behöva skämmas i talkshow ju.

I min skalle är hemmet välsorterat & var sak har sin plats och när var sak har använts, återbördas den/de tillbaka där de hör hemma.

I min skalle tvättas kläder i tid, viks undan direkt och är en snabb sak att göra på kafferasten.

Men min skalle tycks inte riktigt lira med verkligheten.

  Måndag. Smutstvätt of doom. Vaffasen hände liksom?

I verkligheten sker ett never ending letande av strumpor 5 minuter innan avfärd till skolan. Eller - Morsan, harunte tvättat min tjocktröja?! den tänkte jag ju ha, precis nu!

Att samma tjocktröja legat skamset undanpetad under sängen är en annan femma. Detta skulle ju jag som mamma ha förstått. Såklart.

  The renhög. Ja, alltså rena-kläder-hög. Vem vet, kanske tomtens kvarglömda ren ligger där nånstans...

Alltså. Jag misstänker att vår familj har en svår fetisch till högar. Som om vi alla bar på en hemlig dröm om att bli bergsbestigare, men i brist på att våga istället samlar saker på hög.

Sen är det det där med att vika, sortera och lägga alla kläder på sina platser. Skittråkigt!

  Högbevis numero 234 i ordningen. Min klädhög. Av kläder jag använder, klär av och lämnar här. På morgonen vaknar jag och tycker att det är en toppenidé att ta fram nya kläder ur byrålådan och låta de hänga med gårdagens kläder under natten. Så att de inte känner sig ensamt utelämnade ju.

Jo. Kan tänkas att den största boven i högtravardramat är jag. Den som kastar in en maskin tvätt, tumlar, fyller på med mer tvätt och tycker att jag nu varit så oerhört duktig att jag tar renhögen "sen".

Renhögen fylls på eftersom och till slut blir det lite utav en sport att fylla på renhögen utan att den rasar.

  Fast vi sparar pant på hög. Det är väl en bra högsamling. En bunt pengar i en kasse liksom. Inga gourmetmåltider kanske, men lätt ett par mjölk och lite lök iallafall. Mjojo. Att dricka läsk är ju inte så bra såklart. Anna Skipper skulle dåna här hemma och hytta med fingret, massor. Men iaf. Pengahög, bra.

Så ser man IKEAreklamen på teve. Den där franskinspirerade där paret kommer hem och killen i lugn och ro viker undan kläderna pedandiskt innan älskog är tänkt ska ske.

Då hojtar det till i min skalle. Det är liksom där mitt huvud vill vara. Tror det.

Där vart klädesplagg har sin perfekta plats och alltid hamnar tillbaka, när det har använts. Barnen lägger varsamt fram nytvättade och rosendoftande kläder kvällen innan och frun (läs jag) har en perfekt samling av basgarderober (vad fan är det för något? basgarderob?), som används tills de antingen tvättas eller viks in på sin finplats.

Strumporna ses ihoprullade tillsammans med sin tvilling och ingen i familjen går någonsin utanför dörren i en vit & en svart strumpa.

I reklamfilmen bor paret stort och ståtligt. Vi bor liksom på lite drygt 80 kvm, så att röja undan borde inte ta så förbaskat lång tid. Om det inte vore de där med fetischen åt bergsklättrarhållet då. Det är ju liksom det som gör att det samlas på hög såklart.

Fan vad skönt att vi har fastställt detta nu.

Blev alldeles trött av detta. Tror bestämt att jag måste fetischtänka en smula med fötterna i ett fotbad. Stress är farligt.

  Mitt fotbad. Kan se ut som en sophink som man måste sitta på en ganska hög stol för att kunna bada fötterna i. Eller ja, det är ju det också. Men man tager vad man haver. Fotbad alltså. Yey!

/Bergsbestigerskan