Lördagsförsoffad var jag när telefonen ringde. I andra änden, en Lillsessa hos en polare.

- Jag ska cykla hem nu och så va. Men mamma, du måste komma och möta mig. Visst kan du?

I all min Lördagsförsoffning som bestod i att under en filt fokusera på andning och slött bläddra mellan kanalerna, ville rösten inombords allt annat än att behöva resa på mig, få på skor och ta mig ut. Mammatarmen var däremot den som pratade:

- Självklart. Klär på mig nu och börjar gå då, okej?

- Bra. Men du får gå snabbt mamma. Inte sådär långsamt som du brukar.

Jahaja. Klart att mötandet kom med vissa krav också. Mjo, men okejdå.

Jackan på, skor och började trava. Stelheten efter nån timmas soffahäng gav mig samma smidighet som ett kylskåp ungefär. Sicksackade vattenpölar med enligt mig, spurtiga steg och kände mig i hyffsat bra vigör. (HA!)

Ja, tills jag kom strax efter brevlådan ungefär. Det var där någonstans som flåset kom. Efter flåset kom knaket i höften vilket i sig gav mig en haltande gång.

Så såg jag henne. Med fötter som paddlade på cykeln framåt så att hennes blonda testar dansade på var sida om hjälmen. Den gamla tutan ekade bland träden och jag vinkade till svar.

- Hann du inte längre?

Kommentaren visade att mammans försök till hurtighet, tydligen varit långt ifrån tillräcklig. Lite försiktigt försökte jag påvisa att jag minsann gick, medan Lillsessan rullat fram. Att hon där låg steget före. Ett fnys var svaret på det.

- Nu får du gå långsamt, för jag måste hinna plocka plommon!, sade hon innan hon trampade på och sågs som en liten färgglad prick där framme.

Eh, visst. Knak, aj, knak, aj. Långsamt kan jag gå för DIN skull. Inte alls för att tanten är i sin alldeles mest ograciösa form här. Aj.

Inom en inte alltför lång tid kom jag fram till plommonträden iallafall. Flåset var konstant och höften klickade i takt med mitt haltande.

- Jag har hunnit käka jättemånga innan du kom! du behöver inte gå så himla långsamt.

Jaha, nähe. Försökte med att jag ville ge henne en chans att vila lite och därför tog det lugnt. (HA!) Att jag hade kunnat gått mycket fortare om jag hade velat. (HAHA!)

Det plockades ett plommon att ge pappan i familjen. Han med Skägg. Att mamman som jobbat sig upp från en liggande ställning i soffan och snällt tagit sig ut för att möta upp, kanske hade behövt ett plommon fanns liksom inte.

Så jag fick en plommonsång istället.

Bland regndroppar och vattenpölar stod min färgglada tjej och sjöng om hur goda dom är, di där plommonen. Att många plommon smakar smaskens och att livet blir ljuvligt med plommon i magen.

Plötsligt kändes värken i lederna inte lika påtagligt. Hon har en benägenhet att trolla bort Lördagströttma och ledvärk, inser jag där jag står och lyssnar. Som en kuckelimuckmedicin, hade nog Pippi sagt om hon beskådat detta.

När tonerna efter plommonsången tonat ut och avslutats med dramatiskt handutfall, greppade hon cykeln och fortsatte hemåt.

Min alldeles egna lilla trollkarl.

Ibland kan jag önska att jag hade en tidsmaskin.

Då skulle jag ta mig till åren 1985 och fram till 1988, besöka skolan där den där lilla flickan med långt hår och svankrygg gick och svalde sig igenom skoltiden.

Hon svalde därför att hon inte ville visa hur mycket glåporden och utfrysningen sved, ända in i själen. Istället trasades själen sönder & hon grät sig igenom varje natt.

Där står hon ju. I kön in till skolans matsal.

Jeansen har hennes mamma lappat åt henne för att "så klär sig alla andra". Fast lapparna på knäna är lite barnsliga för mamman tog de tyger som fanns hemma. I försöket att passa in, blev det bara fel.

Flickan drar i jeansskjortan. Vill vara säker att den inte visar hennes snea rygg, eftersom denna jävla rygg lockar till sig glåporden likt en magnet.

Kön fylls på. I längan av barn har äldre barn tillkommit.

- Ankan! hahaha! ankan!

Flickan i jeansskjorta stirrar rakt ner i brickan hon håller i sina händer. Som om orden skulle tystna om hon inte lyssnar. Tårarna bränner i ögonen och magen värker. De lärare som finns omkring ses fullt upptagna med något annat och ser inte, eller väljer att inte se.

För att se, innebär ju att behöva göra något.

Här vill jag kliva fram.

Jag vill kliva fram till flickan med darrande händer som gråter sig igenom nätterna och se henne. Se henne och kolla om jag kan få sitta vid hennes bord. Jag vill ställa mig mitt i matsalen och skrika åt alla dom som ser på, men ingenting gör. Den där massan av "jag har inte gjort något".

Ilskan i mig vill greppa de "tuffa" killarna i kön och trycka upp dom mot väggen. Ta ut varenda liten punkattityd med sparkar och slag. Fastän jag vet att detta är helt fel sätt att ta tag i det.

Flickan i jeansskjortan har satt sig vid ett bord långt bort. Sådär för att inte riktigt synas. Hon skrapar med gaffeln i maten och sväljer. Blicken ses fäst i tallriken och hon önskar sig själv långt bort därifrån. Hon hör skratt från något bord längre bort och tar för givet att det är åt henne det skrattas. Såklart.

Men tidsmaskiner finns inte och den resan kan jag inte göra.

Det enda jag kan göra är att vårda den lilla flickan inom mig och välja att agera när jag ser andra utsättas. Som förälder har jag fått chansen och det fanns aldrig en tvekan om att ta den.

För det finns så många andra som varje dag sväljer sig igenom sin skoltid.

Mobbing handlar om hela skolan, inte bara mobbare vs de mobbade.

AGERA!

Inne på Aftonbladet finns en artikel med mig. Den hittar ni här. Petra Mede har skrivit en viktig och läsvärd krönika. Den hittar ni här. "Mobboffer, du får skylla dig själv!"

Om alla blev sedda, skulle ingen önska sig bort...