En fyraårig flicka leker i sandlådan på en förskola. Hon hittar någonting och plockar upp det. Detta något visar sig vara explosivt som sprängs i hennes händer.

Läkarna på sjukhuset vet inte om flickans händer går att rädda.

Detta i ett Sverige 2011.

Jag kan inte sluta gråta och hjärtat vill slita sig ur kroppen. Hur kan man göra så mot ett oskyldigt barn?

Kommer denna lilla tjej någonsin att kunna närma sig en sandlåda? hur mår de människor som bevittnade detta hemska? de barn som fanns runtom? den lilla flickans föräldrar?

Så ser jag min egen dotter. Med en mp3-spelare i handen dansar hon framför spegeln, helt inne i sin egen värld. Frisk, levnadsglad och full av kärlek. Det hade lika gärna kunnat drabba henne...

Ska man som förälder inte längre kunna slappna av alls? ska rädslan för liknande situationer tvinga småbarnsföräldrar att hålla sig inomhus, bakom låsta dörrar?

Ska jag som förälder behöva scanna av alla lekplatser innan jag låter mitt barn vistas där?

Blotta tanken gör mig själasvag och förbannad. Våldet gör mig förbannad.

Så oerhört tragiskt och onödigt.

Fy fan...