Jag fattar inte.

Vart i helvete är vårt samhälle påväg, när de stora nyheterna som kablas ut är fyllda med så mycket plast och yta? när storyn om det nystartade "Big Brother" med alla dess medverkande, är en jättenyhet medan händelsen där en brand på ett barnhem för handikappade barn i Estland och där dessutom 10 utav barnen dog blir en fjuttig notis?

Då får jag en sur uppstötning och hela munnen smakar spya.

Har vi blivit så inihelvetes ytliga?

Tidningarna brukar ha uttalanden som brukar låta på ett ungefär: "Vi skriver bara det våra läsare vill veta." Är det så?

Ger det verkligen mer att se ett gäng wannabies supa skallen och sina liv i småbitar, för 15 sekunders hoppfull kändisskap? att se lilla flickan trycka tuttarna mot kameran, i hopp om att en festinbjudan från självaste Bindefeldt en dag ska ligga på hallmattan?

Mina tankar går till de 37 barn och 9 vuxna som fanns på barnhemmet, varav 27 barn nu endast finns i livet. Det barnhem som dessa barn såg som sitt hem, är numer till stor del nedbrunnet och totalförstört. Vem tar hand om dessa barn nu? kramar om dom när mardrömmarna jagar dom om natten? vart ska dessa små individer ta vägen och varför prioriteras denna artikel i tidningen så lågt?

Jag kan relatera till branden, då jag vet hur lång tid det tar innan rökdoften och smaken försvinner. Jag vet hur det är att försöka sova på natten, men det går inte därför att du är livrädd att somna ifall att det ska börja brinna igen. Jag får fortfarande ( efter drygt 2 månader) panikkänslor om jag känner doften av rök och går jag in i en byggnad, vill jag veta vart jag tar mig ut om något händer.

Har man i en brand dessutom varit med om att ett flertal har dött, kan jag bara föreställa mig hur dessa barn måste må.

Detta tänker jag på, medan TV11 hoppas få in en riktigt schysst bild på någon som helst förnedrar sig själv totalt.

Välkommen till Sverige.

Ursäkta om jag kräks på era skor, men det blir jävligt bra TV.

Vackra människa.

Tvivla aldrig på det du är, ty det är det som gör just dig unik.

Om vägen du går på, känns oöverstiglig och brant, så ta på ordentligare skor.

Om du famlar i vilsenhet, så ta fram din kompass och rikta in den på här och nu.

Ingen annan människa gör ett bättre jobb än du, på att vara just du.

Så ta till dig det och dela med dig.

Du finns!