Likt istapparna på husbilen, har mina tårar stannat upp och frusit.

Det är som om summan av sorg har fyllt sin kvot inom mig och inte kan släppa ifrån sig fler tårar. Eller som om jag har gråtit mig tom och brunnen har sinat.

Att drabbas utav en brand som raderar både hem och arbetsplats, är nog så jobbigt. Att dessutom drabbas utav att en anhörig går bort. Känslan är obeskrivbar.

De tunga dagarna blir åtminstone glesare och glesare. Orken börjar sakta leta sig fram från den vrå, där den kröp in då branden drabbade oss. Jag börjar se framåt med hopp och jag försöker skratta så mycket jag kan. För skrattet berikar, smittar och läker de trassliga känselspröt jag bär på.

Snart tinar istapparna på husbilen och bildar ett droppande till tonerna av fågelsång, när vårens solstrålar lägger sin vakande hand över naturen.

Då slår jag mig ner på första parkett och hälsar den välkommen.

Med eller utan tårar.