Jag ser henne.

Flickan i rosa sidenklänning med rosett på magen. Med blont lektrassligt hår och glasögon med rosa bågar. Med vita strumpbyxor och små vackra klackskor i svart.

Hon dansar.

Munnen sjunger sånger om hjärta och smärta och varje steg tycks noga uträknat, i takt till tonerna. Fingrarna med rosa nagellack, läggs dramatiskt framför ögonen då orden "ser du mig, min älskling" uttalas.

En liten pälsbeklädd kisse på blott ett år, tar skydd från trampande klackskor och svängande armar. Han lägger sig under byrån där han beskådar med viss förvåning, då en 9-årig prinsessa dansar runt.

Denna stund är hallgolvet hennes scen och tiden tycks ha stannat. Just nu finns inga tankar på ett nedbrunnet hem, rädslan för tjuvar och dumma pojkar på skolgården. Nu är hon en älskad artist, med världen framför sina fötter.

Så går sången mot sitt slut och den avslutas med ett dramatiskt fall, ner på knä och ett ansikte i händerna. Ridå.

Jag applåderar och hurrar. Stampar mina fötter i golvet och ropar "en gång till!". Kissekatten flyr skrämt upp för trappan. Alla tvåfotingar tycks ha blivit helknäppa, bäst att dra.

Flickan bugar djupt och bestämmer sig för en ny låt.

Jag lutar mig tillbaka och ser flickan på nytt ta danssteg efter danssteg och sjunger sånger om en älskling som försvann. Om en sol som skiner och om kärlek. Jag ler stort medan blicken följer flickans uppträdande.

Och i tanken säger jag:

Älskade dotter, jag ser dig.